Etikett: hemfödsel

av Anja Eklund

Bakgrund: Mitt första barn var en planerad hemförlossning som vi, efter 2,5 dygn med intensiva värkar utan framskriden öppning bestämde att flytta upp en vårdnivå – till sjukhuset. Jag fick dropp och födde min dotter vaginalt, utmattad av konstgjorda värkar och utan kraft att styra utdrivningen kom hon i raketfart efter över 70 timmar.

Utan min älskade hembarnmorska Mimansa och det faktum att jag födde på hennes sjukhus, med BARA HENNE på rummet, hade det varit en traumatisk förlossning. Det var det inte. Den var vacker och lugn, och full av tilltro men den satte sina spår och hinder i mig mentalt vilket ni märker i denna förlossningsberättelse ❤

Den andra oktober åker jag hem lite tidigare ifrån jobbets studiedag. Jag känner att jag behöver vila.
Idag går jag in i vecka 40.
Jag har haft en fantastisk graviditet. Jag har sluppit den grova foglossning jag hade med mitt första barn, hur det ens är möjligt vet jag inte.
Denna gång är annars precis som sist, inte en enda förvärk, knappt några sammandragningar – en lugn väntan helt enkelt.

Jag vaknar tidig eftermiddag av ett litet knäpp inuti mig och känner hur det rinner lite. Reser mig upp och ser att det är lite vätska ihop med blodblandat slem.
Får ett adrenalinpåslag och pulsen går upp – är det dags nu?
Jag lugnar mig en aning då jag vet att slemproppen kan ha gått i flera dagar innan förlossningen startar. Jag ringer min kära barnmorska Mimansa som ger mig medhåll, vi bestämmer att höras av om något mer dyker upp och att jag ska vila. Vi skrattar åt att jag ju skulle föda om två dagar hade vi ”bestämt” inte nu, när hon har nattskift på sjukhuset!
Jag ringer min man och säger att ett första tecken dykt upp men att ta det lugnt och hämta våran dotter som vanligt på förskolan.

Eftermiddagen förflyter som vanligt, slem fortsätter att komma.
I samband med skymningen och lugnet som infinner sig när vår dotter somnat, brasan sprakar och vi andas ut för dagen, kommer värkarna.
Jag sätter på en pod och tar min värmekudde och hund och lägger mig med fötterna i min mans knä för att sova igenom den här första fasen som jag ”vet” kommer bli lång.
I mitt sinne är min förlossning långt ifrån igång och jag förbereder min kropp och psyke att klara 73 timmar – den tid det tog att föda mitt första barn.

Jag hinner vila i cirka 2 timmar innan jag måste dra ut lurarna och börja möta mina värkar med andning. Min man har suttit och smygklockat – 5 minuter isär, 1 minut långa.
Vi ringer igen.
”Då är det nog pågång” konstaterar Mimansa. Ett samtal följer om att vi ska ha kontakt och hon ska försöka lösa sitt pass. Jag vet att hon kanske inte kommer hinna.
När jag har en paus mellan värkarna tittar jag min man rakt i ögonen och säger ”vi åker ingenstans älskling. Jag föder här.”
Han möter stadigt min blick, ler och säger
”jag vet.”

Klockan 22:30 är värkarna 3 minuter isär och intensiva. Jag kan inte längre prata på telefon utan behöver hålla fullt fokus på värkarbetet.
I mitt huvud är det fortfarande minst 2 dygn kvar av den här smärtan och när jag hör Mimansa säga åt min man att sätta upp poolen ropar jag i högtalaren att ”nejöh, lägg av! det är för tidigt!” Jag hör henne skratta till och säga till min man att det är det INTE.
Han sätter upp poolen och jag har glömt sedan förra gången hur lång tid det tar, även om tiden just nu upplevs precis lika långsam som snabb för mig. Jag börjar långsamt sluta energi runt mig och går mer och mer in i min egen sfär med värkarna.

Tid.

Nu är det mitt i natten. Jag kliver ner i det varma vattnet och hela min kropp släpper. Jag flyter och andas, mellan värkarna är jag någon annanstans. Jag är på en bergssida påväg uppför Kebnekaise när min man friade, strålande sol med utsikt över ett eldrött fjäll, jag är vid en skogstjärn ensam med min hund, sommaren skymmer och vattnet är ljummet sedan en varm dag.
Jag är där, i poolen och tar emot min son ifrån min kropp, jag är lättad, jag ser honom hela tiden. Känner allt.

Plötsligt slits jag upp ur mitt drömlika tillstånd av en värk som är annorlunda, snabb, jag upplever den som att ha två toppar. Som när man kommer upp på Vierramvare och inser att det är Kebnekaises systertopp och man bara är halvvägs men helt slut.

Så fortsätter det, varje gång jag tror att värken pikar och börjar avta eskalerar den blixtsnabbt upp i en intensitet likt en ihållande, långdragen ton, jag tar vid den med rösten i slutet av varje värk. Jag andas fram till första toppen sen släpper jag fram min röst. Det är befriande. Jag säger till min man att genast ringa dit min mamma att hämta våran dotter. Jag är orolig att jag väcker henne och känner starkt att jag behöver vara med mig själv nu. Med mitt innersta jag, inte med modern i mig, jag behöver bara vara födande.
Jag ser min mamma komma och min man bära ut vår djupt sovande dotter till sina trygga morföräldrar.
Det hjälper, jag klarar någon timme till flytande i poolen innan värkarna ökar ännu mer i intensitet. Mitt medvetande rycks till den fysiska kroppen, där vill jag inte vara just nu. Jag vill tillbaka till mitt berg.
Jag säger till min man att ge mig all sin kroppsvikt i mottryck, att jag inte kan mer. Han hjälper mig och säger lugnt att allt går ju framåt jättebra, det är bara två minuter mellan värkarna nu.
Mimansa ringer, hon är på högtalare och jag hör henne säga att hon lyckats ta sig loss klockan 05.00 för att åka. I dimman ser jag klockan i köket: 03-nånting. Hela mitt väsen behöver henne där. Min man är livsviktig för mig när jag föder, men jag behöver den tusenåriga kvinnokraft hon besitter närvarande i min sfär. Jag behöver hennes vishet och tryggheten hon bär med sig.
Där och då bestämmer min kropp sig för att vänta.
Värkarna fortsätter komma, lika tätt, lika starkt. Jag rör mig mellan poolen och soffan. Försöker fly.
Jag är trött och börjar känna mig attackerad av värkarna, i mitt huvud tjänar de ingenting till nu, jag är plötsligt arg och negativ – med min dotter hade jag öppnat mig 4 cm på två dagar. Jag känner mig miserabel. Inte igen. Jag klarar inte tre dygn igen. Kan jag ens föda barn utan medicinsk hjälp? Varför händer inget? Det är fel.
Min kropp är långsam.
Min kropp är svag.
Jag inser att jag måste hitta något att stoppa den negativa spiralen med.
Jag bestämmer mig för att känna efter i mig själv. Med risk att möta samma besvikelse som med min första förlossning tar jag mod till mig. När jag till min stora förvåning känner min sons huvud tydligt möta mina fingrar får jag ny kraft.
Ner i poolen igen.
Reser iväg.
Tid.

Dörren öppnas, vår Mimansa!
Hon kommer lugn och glad in, jag vill gråta av lycka men har inte tid eller ork på grund av mina täta värkar.
När hon lägger sina händer i mina kan jag andas igen. De förrädiska tvåtoppade värkarna är kvar men jag kan möta dem med hennes guidning och min älskade, utmattade man kan komma loss ur mitt stålgrepp och värma nytt vatten till poolen, äta något, andas lite. ”Har du sovit?” frågar Mimansa honom. ”Nej, men nu vill jag inte, vi är ju inne i andra andningen” säger han och skrattar. Vad jag älskar honom. Så lugn, så trygg. Mitt ankare.

Jag tar kvaddlar, skönt med en annan typ av smärta. Ryggen får vila.
Timmarna går och flyter in i varandra. För varje gång jag tappar kontrollen över min andning, frågar varför inget händer och var mitt barn är – varje gång jag möter de där väggarna och blockeringarna från förra förlossningen svarar min man eller Mimansa att han är påväg. Han är närmare med varje värk.
Vi skrattar åt min totalt vridna tiduppfattning. Humor, värme.
Min lilla, älskade hund ser på mig ifrån sin korg, han kommer fram med jämna mellanrum och slickar min handrygg där jag hänger på poolkanten.

Vid ett tillfälle gråter jag i min mans armar och säger att jag slutar nu, jag kan inte, inte en värk till.
Han håller hela min tyngd och säger ”du har mött hundratals Anja, du kan möta en till”. Det sätter saker i perspektiv och jag går vidare med det mantrat. En till.

När jag är ensam, min man vilar och Mimansa är i köket känner jag ofta på min sons huvud som kommer längre ner, framför mitt inre öga håller jag blicken stenhårt fäst på bilden där jag plockar upp honom ur vattnet, i mitt egna hem, i trygghet, hur jag klarar det, hur det finns ett slut.
THIS TOO SHALL PASS står det på tavlan på byrån.
Från att alla förutom jag trodde att våran son skulle komma innan morgonen, sitter jag där nu.
Det är strax efter lunchtid den tredje oktober. Över tolv timmar har förflutit, för ett par timmar sedan bad jag min barnmorska hjälpa mig trycka bort den lilla kanten som låg framför min sons huvud, sedan dess har vi långsamt jobbat neråt. Jag har fått trycka på och om än utmattade, så har det varit otroligt skönt att möta smärtan med min fysiska kraft. Den som jag alltid haft enormt stark tilltro till oavsett vad.
Jag ligger i soffan och Mimansa tittar på mig och säger ”du, Anja du vill föda i vattnet va?”
”Ja”
”Då är det bra om du går ner i poolen nu”

I samma stund jag lägger mig i poolen kommer den första riktiga krystvärken.
Äntligen! Extas!
Jag växlar mellan att ligga bakåtlutad och stå brett på knä, det är helt obeskrivligt fantastiskt.
Verkligheten kommer rusande mot mig: det händer! Jag gör det! Han kommer nu! Jag kommer klara det. Vi har klarat det.
Jag följer hans lilla huvud med min hand hela vägen inifrån tills jag känner hans hjässa under min handflata.
Det bränner, vad jag har längtat!
En av mina starkaste visualiseringar var alltid att få uppleva och styra en kontrollerad och långsam utdrivning. Jag ville KÄNNA ALLT.

Med min dotter minns jag bara den där brutala kraften som slet tag i mig och vräkte ut henne alldeles för fort.

Jag har honom i min hand och pratar med honom. Jag säger att han kan komma lugnt nu, min prins, mitt lilla barn. Det bränner och jag ler. Jag känner hans lilla hår flyta runt som svajande sjögräs i vattnet och tittar på min man. ”Han HAR hår!” utbrister jag och skrattar, trycker på, andas, känner efter ”är det här ett öra? Hans näsa? Han är här snart!”

Efter ett tag står han stilla och krystimpulserna glesas ut.
Jag känner att det tar för lång tid. Det får inte pausa NU. Nu ska han ut. Jag säger till Mimansa att jag vill upp på knä och hon säger i samma sekund att hon just skulle föreslå det.
Great minds think alike!
En sista lång krystvärk.
Mina händer, Mimansas.

”Han är här! Ta honom Anja”
Instinkten.
Jag flyttar händerna i vattnet och lyfter min son ur vattnet upp till mitt hjärtslag, jag lutar mig bakåt och ser på honom, han på mig.
Jag ser på min älskade man, på min älskade barnmorska, på mitt barn igen och bara kärlek finns.
Jag flämtar ”jag gjorde det! Jag klarade det!” Våran sons första lilla skrik kommer gurglande och jag känner så starkt, precis som med min dotter att han också kämpat, jag tröstar honom och gnuggar hans fosterfeta, varma hud.
Mitt barn.

Allt försvinner och allt finns på samma gång.
All smärta, tvivel, blockering har drunknat avgrundsdjupt i det förflutna. På en sekund har det blivit dåtid, förgånget, historia.
Det finns bara nu, det finns bara den här stunden, glädjen, kärleken, revanschen, styrkan och tilltron.
Det finns bara den här drömmen som plötsligt är verklighet.
Jag svävar.

Två själar har vandrat
Den ena rakt igenom den andra och nu är vi här.
En tillbaka i en välkänd kropp.
En annan i en helt ny.

Klockan är 14.57
Den tredje oktober 2020
Gösta Hard Hartvig Eklund är vid jordesidan.
❤