Att rycka in som barnmorska

Det kan hända att du som partner måste ge din kvinna stöd vid födseln helt på egen hand. Kanske har ni valt att bara be barnmorskan att komma in om det blir absolut nödvändigt. Kanske har ni ingen barnmorska eller så finns hon i rummet men intar en mera passiv roll, för att ni önskar ha det så. Vi har redan gått igenom lite av vad man ska tänka på när man föder utan barnmorska.

I vilket fall som helst är det önskvärt att partnern/pappan vet hur födseln går till. Och om det är någon som ska känna till de medicinska riskerna med en förlossning så är det mannen – detta gäller så klart alla, även pappor som får barn på sjukhus. Du bör veta vad som är ett nödfall, och vad som då ska göras. Vem du ska ringa, vilka som ska informeras. Du ska följa med kvinnan hela vägen till sjukhuset, och se till att någon kan passa eventuella syskon till barnet.

Läs kapitlet om förlossningens förlopp. Där får du i stora drag veta hur en normal förlossning fungerar, och vad man kan vänta sig att det ska hända. Tänk på att naturen själv gör ett bra jobb, och att barnet vanligtvis inte behöver hjälp för att komma ut. I normala fall behöver du bara stötta kvinnan och vänta.

När barnet väl har kommit ut är det kanske du som får ta emot det i dina händer och försiktigt lägga det på mammans bröst eller mage. Antagligen kommer bebisen att skrika till eller gny lite så fort den kommer ut, men om den inte gör det och du märker att inte andningen har kommit igång så tar du en handduk och gnuggar den lilla kroppen, så att cirkulationen får fart.

Tänk på att barnet gärna ska ligga högre än mamman/livmodern för att blodet ska fortsätta att pulsera fritt genom navelsträngen! Vänta tills navelsträngen pulserat klart (det tar normalt mellan fem och 25 minuter, men kan i extremfall ta upp till en timme) och navla sedan av. På detta sätt behöver man inte knyta navelsträngen, vilket man gjorde förr: knöt av den på två ställen och klippte av den på mitten.
Är det riktigt vildmarksläge och du inte har en sax att klippa med behöver du ändå inte vara orolig: navelsträngen är försvagad på ett ställe, cirka en manshands bredd (12-14 centimeter) från barnet, vilket gör att den kan dras av där.

Barnmorskan brukar undersöka normala livsfunktioner och vitalitet som visar sig genom bland annat hudfärg, muskeltonus och liknande. Undersökningen ger poäng på en så kallad Apgarskala som barnmorskan sen ska föra in i journalen. Bedömningen görs två gånger, efter en minut och efter fem minuter. Barn som verkar medtagna efter en minut kan hämta upp sig förvånansvärt snabbt och få mycket högre poäng andra gången. Barn kan se också mycket olika ut när de föds! Men de ska låta, andas, ha muskelspänst, rörelse och skifta från blek färg till rosig efter några minuter eller lite skrik.

Den nyfödda bebisen kan häpnadsväckande mycket. Den känner igen familjens röster och lär sig nästan genast att urskilja sin mammas lukt bland alla andras. Den kan till och med helt på egen hand ta sig upp från mammans mage till bröstet, ledd av sin lilla näsa och sin hunger. Denna instinkt kallas för bondingreflexen och är förstås livsnödvändig för den händelse bebisen inte har någon som hjälper den fram till bröstet – men nu finns ju du där! Du kan gärna hjälpa din lille och lägga honom där med en gång. (Den här reflexen fungerar inte om barnet är påverkat av petidin, en ganska vanlig kemisk smärtlindring.)

Barn kan amma så fort de är födda, och den nyblivna mamman har alltid mjölk i brösten. Visserligen är inte mängden alltid så stor i början, men det spelar ingen roll eftersom den första mjölken (råmjölken) är verksam även i droppkvantiteter.
Ju mer barnet får suga desto snabbare kommer mjölkproduktionen igång. Mjölkmängden ökar sedan successivt de första dygnen (även om det kan ta ytterligare upp till tre månader innan tillgång och efterfrågan har balanserats!). Barnet har med sig reservnäring när det kommer ut från magen, så det klarar sig ändå.
Den första mjölken kallas alltså råmjölk (det latinska namnet är colostrum) och den är oerhört fet och nyttig, för att ge barnet en snabb start. Barnet kan självt reglera hur länge det ska äta och hur ofta, vilket kan vara flera gånger i timmen den första tiden. Möjligen kan man behöva hjälpa till så att bebisen får in hela bröstvårtan (och gärna lite till) i sin lilla mun – detta för att undvika att mamman ska få såriga bröstvårtor. Men inget av detta brådskar. De första dygnen kan allting få ske precis som det sker.

Moderkakan ska ut, men det är inte panik (det kan ta upp till en halvtimme innan den börjar vandra ut av sig själv). Om mamman är i upprätt läge och har lagt barnet till bröstet går det antagligen fortare, eftersom livmodern då drar ihop sig mer effektivt.
Om du måste hjälpa mamman att få ut moderkakan, tänk på att inte dra för häftigt i navelsträngen – den ska alltså inte tvingas ut, snarare måste den också födas fram så mamman behöver antagligen hjälpa till att krysta fram den (vilket kan kännas mycket motigt, det var ju redan klart med födandet!). Om mamman inte blöder kan man vänta ganska länge, upp till sex timmar. Men det brukar alltså kännas när den ska komma. Fråga barnmorskan om du är det minsta tveksam.