Ska barn få vara med när deras syskon föds hemma?
Om du vill ha med barnen eller inte kan bara du själv bestämma. Många som föder tycker att det är roligt och fint, några blir störda och tappar koncentrationen.
Det är inte livsviktigt för barn att få vara med. Även att mamma behöver få vara ifred för att kunna föda fram det lilla syskonet är en viktig erfarenhet. Och så får ju barnet komma in så snart det är klart för att hälsa bebisen välkommen. Eller nästa morgon. De flesta födslar sker på natten, och lustigt nog är det sällan som syskon vaknar när deras föräldrar föder barn. Kanske låter vi mindre än vad vi själva tror?
Små barn
Det är ganska vanligt att oroa sig för hur små barn ska reagera på att deras mamma föder. Självklart går det inte att säga i förväg och beror på många olika förutsättningar, men de flesta barn verkar ta det hela naturligt. De tar oftast inte mer plats än vad föräldrarna kan hantera, de tycker det är roligt eller intressant och blir inte rädda även om mamman stönar eller vrålar.
Men det kan vara klokt att ha en vuxen som bara finns där för det större barnet. Om hen blir uttråkad, för trött eller skrämd (vilket förstås kan hända, särskilt om någon annan i rummet verkar rädd) är det till stor hjälp om det finns någon där som kan ha sin hela uppmärksamhet på syskonen.
”När min son föddes hade vi dottern, då tre år, med oss hemma. Vi hade en barnvakt avsatt till henne utöver bm och doula. Det funkade perfekt. Och hon skryter ”fortfarande” (nu 19 år) om att hon klippte navelsträngen 😀”
Saga
”Jag har inte velat ha mina andra barn med eftersom jag haft ett stort behov av avskildhet när jag fött. Det äldsta barnet var av en händelse hos sin farmor då hans lillebror föddes, och kom hem bara några timmar senare. De andra två har fötts på natten när syskonen legat och sovit.
När mitt tredje barn föddes var det den äldste av bröderna, då sex år, som såg henne först. Han kom larvandes helt sömndrucken på väg tillbaka till sin säng efter att ha varit uppe och kissat, och vi vinkade in honom till oss för att se den lilla nyfödda systern. ”Jättesöt”, mumlade han artigt och vacklade tillbaka i säng igen.
Minsta lillasyster föddes också på natten. Då var det den yngre brodern som upptäckte bebisen först – han var nämligen på väg att lägga sig på henne när han kom till min säng tidigt på morgonen. Jag visade honom det lilla knytet som låg där och viskade att nu hade deras nya lillasyster fötts. Häpen tog han tummen ur munnen och rusade in till sina syskon och ropade att de måste komma och titta, bebisen har kommit!”
Anna
Stora barn
För tonåringen finns allt att vinna på att ha fått uppleva sitt syskons hemfödsel. Nu för tiden förs oftast inte kunskapen om att föda barn muntligen vidare mellan förälder och barn. Skolan verkar inte förmå intressera unga människor för barnafödandets mysterier i någon högre grad, så de flesta blivande föräldrar är hyfsat okunniga när det är dags.
I den mån de blivande föräldrarna har en bild av hur det ska bli att föda barn är den tyvärr ofta negativ. Många har fått höra av sina egna föräldrar att det var förskräckligt och skrämmande när de själva föddes. Det påverkar mer än vad vi kanske kan föreställa oss. Inte bara hur en känner sig inför födseln utan också unga människors syn på sina egna kroppar, kroppsfunktioner och sexualitet i allmänhet. Har den gravida i stället med sig en bild av födandet som något en själv med förtroende tar ansvar för, något som en själv kan påverka och med stolthet och förväntan se fram emot, då finns många förutsättningar för en lättare barnfödsel.
”När jag var 12 år blev min mamma gravid med min syster Claire. Ett år senare berättade min mamma för mig att hon var gravid igen. Jag blev glad, men lite osäker på vad jag skulle svara när mamma frågade om jag ville vara med på förlossningen. Jag ville verkligen inte vara på sjukhuset en gång till. Jag sa att jag ville tänka på saken.
En vecka senare sa min mamma att hon troligen skulle föda barnet hemma, med en barnmorska. Hon frågade mig om jag hade funderat på om jag ville vara med. Jag sa att jag ville det. Jag tänkte att eftersom barnet skulle födas hemma så skulle det nog bli annorlunda. (…)
Vår barnmorska Deborah och hennes medhjälpare Diana kom hem till oss tidigt på morgonen. Jag kommer ihåg hur vårt hem kändes den morgonen. Jag kände lukten av rostat bröd och kanel, och till min förvåning verkade huset fridfullt och ganska tyst. Det enda ljud jag hörde var Deborahs lugnande röst, när hon sa till mamma att hon var så duktig. (…)Ganska snart började mamma krysta. Jag gick in i sovrummet för att se på. Min styvfar och min bror Eric var också i rummet. Vi uppmuntrade mamma, och väntade. Innan jag visste ordet av krystade mamma ut en söt liten flickbaby. Vi stod runt mamma och såg Abigail glida ut. Deborah gav genast babyn till mamma och vi ställde oss alla nära mamma för att beundra familjens nyaste medlem. (…)
Den största upplevelsen med den förlossningen, för min del, var att om man är förberedd och gör det på rätt sätt är det en underbar upplevelse. Det var fint när Claire föddes på sjukhuset, men läkarnas sätt och åsynen av all medicinsk utrustning gjorde inte att jag själv såg fram mot att föda barn. Men när jag såg Abigail födas förstod jag hur fantastiskt det kan vara att bli mamma. Jag känner mig privilegierad som har fått vara med om det.”
Justine McDonald, 14 år (Being There; Mothering -99)
Även större barn kan förstås sova igenom sitt syskons ankomst till världen, det är inte ovanligt.
”Min dotter är 6 veckor och jag födde hemma, på Irland. Planen var att syskonen, 10 och 11 år, skulle få vara med. Jag ringde barnmorskan som kom till oss 3 am, syskonen sov igenom hela händelseförloppet i rummet intill. Bebis kom 10.22 am och dom vaknade efter och hade inte ”störts” alls även fast dörrarna varit öppna.”
Linda