I mitten av 1600-talet började läkarna få kontroll över jordemödrarnas arbetsområde. Man bildade Collegium Medicum och utfärdade en förordning för Stockholm barnmorskor som gick ut på att läkarna skulle utöva ett förmyndarskap över barnmorskorna. År 1777 kom det första ”Reglementet för barnmorskor” som gällde för hela riket och rörde bland annat utbildningen av barnmorskor. Barnmorskeutbildningen hade nu ställts under statlig, manlig och medicinsk kontroll.
År 1752 uppläts två platser på Serafimerlasarettet i Stockholm för fattiga barnaföderskor som inte hade något hem att föda sina barn i. De fick en viss vård mot att de blev undervisningsmaterial för barnmorskor och läkare. Senare inrättades ett allmänt barnbördshus för att få fram ytterligare exemplar för undervisningen. Det ansågs ta för lång tid och bli för omständligt att utbilda läkare och barnmorskor vid hemförlossningar, och mer effektivt att ha alla barnaföderskor samlade på samma ställe.
Det var dock bara ett fåtal kvinnor som använde sig av barnbördshusen. Staden betalade barnmorskan lön vid hemförlossningar om kvinnan hade ett hem att föda i.
En gradvis professionalisering och hospitalisering av förlossningsvården inleddes, där barnmorskan blev underställd och lierad med läkaren. Från att ha varit en medsyster blev barnmorskan en auktoritet över den födande kvinnan.
Under 1800-talet blev barnsängsfebern vanlig till följd av att läkarna gick från dissektionsrummet till att förlösa kvinnor utan att tvätta händerna däremellan. Den vaginala undersökningen ansågs som en viktig del i undervisningen och varje kvinna kunde bli undersökt av ett stort antal händer. Bakterier spreds således även via elever från kvinna till kvinna.