Några veckor över tiden kanske du börjar undra om du ska använda mutor eller hot för att få ut din inneboende, men faktum är att barn alltid kommer ut till slut, och för det mesta helt för egen maskin. Bebisen föder sig helt enkelt själv (med lite hjälp av dina muskler!).
Hur lång förlossningen ska bli eller hur den ska kännas vet vi aldrig i förväg. Det tar ofta längre tid att föda första barnet, men hur många minuter, timmar eller dygn det ska ta beror på en mängd faktorer, där bland annat trygghet är en av de viktigare.
I stort sett alla förlossningar följer ett visst körschema. Din kropp får en signal att födseln ska börja (exakt var den signalen kommer ifrån, hur den ser ut eller vad som utlöser den vet vi fortfarande inte).
Sedan samarbetar barnet och din kropp på ett fiffigt och komplicerat vis för att barnet ska komma ut – motståndet på vissa ställen i livmodern får barnet att rotera till en viss ställning och så vidare, allt för att barnet ska ta sig ut så säkert som möjligt.
Följande är en generell beskrivning av de olika faserna:
- Födseln börjar
- Latensfasen
- Aktiva fasen
- Övergångsskedet
- Utdrivningsskedet
Födseln börjar
Den vanligaste signalen på att dagen B som i bebis är inne är förstås värkar, men många gravida har så kallade förvärkar innan de riktiga sammandragningarna börjar. Omfödare kan ha förvärkar i veckor eller till och med månader!
Ett annat tecken på att födsloarbetet har satt igång kan vara att vattnet går, men det är inte så vanligt. Oftast går inte vattnet förrän barnet faktiskt föds.
Ytterligare ett tecken kan vara att slemproppen lossnar (även om det inte är alla som märker när det händer). Slemproppen är en geléaktig klump, en slags stor flytning, med eller utan blodstrimmor i. Den har suttit i livmoderhalsen som ett skydd för att inte släppa in bakterier och annat otyg till bebisen i livmodern.
Latensfasen
Den första fasen kallas latensfasen. Den inleds med att livmodern, kroppens största muskel, börjar dra sig samman i rytmiska vågor för att pressa ut barnet. Dessa sammandragningar (som ofta kallas värkar eller kontraktioner) går uppifrån livmodern ner mot livmodermunnen.
I början kommer sammandragningarna ganska sällan och oregelbundet. De är ofta rätt så harmlösa och kan kännas obestämda, mer som mensvärk framförallt i ryggslutet. I början varar sammandragningarna kanske cirka 15–20 sekunder för att senare öka till 60–90 sekunder.
Det är svårt att säga exakt hur många minuter, timmar eller dagar latensfasen pågår. Ibland kanske du inte ens märker av den för att den redan har gjorts ”i smyg” i förväg, men den kan också vara i flera dygn. Typiskt för latensfasen är att den inte accelererar märkbart utan ligger på ungefär samma lite orytmiska intensitet, och att det kan komma långa pauser emellanåt.
I det här skedet kanske barnmorskan vill göra en första undersökning. Hen känner efter om livmodertappen har börjat mjukna och mäter kanske med fingrarna hur många centimeter livmodermunnen öppnat sig. Kanske känner hen efter utanpå magen hur barnet ligger och lyssnar med sin tratt på barnets hjärtljud.
Både vila och aktivitet kan vara rätt i latensfasen. Känner du för att gå en promenad så är det antagligen för att du behöver det, för att hjälpa värkarbetet på traven. Att dansa och rulla med höfterna, eller att ladda upp med mat och dryck kan också kännas nödvändigt. De flesta har svårt att bara gå och lägga sig eller sätta sig och vila under denna fas eftersom de blir uppspelta av att det äntligen har kommit igång, eller för att de oroar sig för att allt ska stanna av igen om de inte rör på sig. Men kan du vila under latensfasen ska du absolut passa på att göra det. Det kan vara den sista chans du får innan det drar igång på allvar.
[Läs om latensfasen på Föda med stöd!]
Aktiva fasen
Nästa skede kallas den aktiva fasen. Den anses börja när livmodermunnen öppnat sig mer än fyra centimeter. Fasen kallas för ”aktiv” eftersom födsloarbetet tilltar i kraft och fortsätter att öka hela tiden.
Nu blir sammandragningarna längre och tätare. Det börjar kännas ordentligt och många tycker att sammandragningarna blir väldigt smärtsamma. Om du har kunnat gå omkring och göra saker som vanligt fram tills nu, så blir det plötsligt omöjligt. Nu krävs hela din koncentration för att kunna slappna av och surfa över värkarna.
[Läs på Föda lugnt om dyktekniken!]
Det är ändå bra att hålla dig i rörelse om det går. Värkarna blir mer effektiva, tyngdlagen hjälper barnet att tränga ner i bäckenet och trycket ner mot livmodermunnen och bäckenbotten gör att endorfinerna, det kroppsegna morfinet, frisätts. Dessutom blir ditt blod bättre syresatt, vilket är bra för bebisen.
Nu är barnet på väg ner genom bäckeningången. När barnets huvud passerar förbi spinaeknölarna (den trängsta passagen, mitt i bäckenet) är det många som plötsligt blir illamående eller känner ett starkt obehag. Sedan fortsätter bebisen ner mot bäckenbotten, och då brukar det genast kännas lättare.
Övergångsskedet
Slutet av den aktiva fasen kallas ibland för övergångsskedet. Nu kan det hända att du känner dig utmattad och uppgiven. Du tycker att du har fått vad du tål och kan bli väldigt frustrerad och till och med vilja ge upp och sluta föda barn helt och hållet. Denna fas brukar vara ganska kort, men intensiv. Partnern kan pigga upp dig med att påpeka att allt är som det ska vara, att det värsta nu är gjort och att du nu snart får träffa barnet.
Utdrivningsskedet
Sammandragningarna är nu mycket intensiva och kan hålla i sig i upp till två minuter. Ibland känns det som om de avlöser varandra utan paus emellan. Nu trycker barnets huvud på ner mot bäckenbotten och framkallar förr eller senare de så kallade krystimpulserna.
Krystimpulsen kan vara olika stark, men för många känns det som ett expresståg drar genom kroppen. Känslan av att bli akut bajsnödig kan upplevas som obehaglig och bara själva kraften i krystvärkarna kan kännas skrämmande.
Men samtidigt är det oerhört skönt att få krysta. Om krystimpulserna är starka är det kanske bara frågan om minuter tills bebisen är ute. En del bebisar kommer ut på två krystvärkar: först huvudet, sedan eventuellt en kort paus och så kommer kroppen.
Det finns en diskussion om ifall det är bra att försöka hålla tillbaka krystimpulser. Ett bra råd, som dock kan vara svårt att följa, är att försöka slappna av så maximalt som möjligt även mellan krystvärkarna och bara krysta på kroppens eget kommando. Då kommer krystningen antagligen att ske precis när den behövs.
Andra barn tar längre tid på sig, särskilt om krystimpulserna är svaga. Det kan kännas som om bebisen åker fram och tillbaka och inte kommer någonstans. Då kan det hjälpa att du byter ställning, gärna var femte eller tionde minut. Om du orkar är det väldigt bra att försöka stå upp, röra på höfterna eller till och med gå lite. Då får bebisen den hjälp den kanske behöver att komma ner och ut.
[Obs viktig läsning på Föda med stöd (på insta) om hittepå-diagnosen ”värksvaghet”!]
En bra ställning för den som inte känner att värkarna är tillräckligt starka är att stå på knä eller på huk. Om det blir för tröttande att stå på huk kan du sitta med det ena benet under dig, så att du vilar på ditt ena underben och häl.
En partner kan vara till stor hjälp genom att sitta bakom dig och stödja dig, eller låta dig stå och stödja dig mot hen om du vill stå.
När bebisen kommer ut kan du själv, eller partnern, ta emot barnet.