av Ida
Kroppen gör som den vill
Vårt andra barn var beräknat 21 augusti 2020, och vi planerade för en hemförlossning. Detta är något jag känt väldigt starkt för även innan födseln av vårt första barn, men då det var första barnet kändes det lämpligt att föda på sjukhuset. Men efter vår första förlossning lämnades jag utmattad, känslomässigt dränerad och med en känsla av att inte ha blivit sedd. Jag var inte trygg där, och i efterhand har jag behövt bearbeta mycket ilska mot förlossningsvården.
Jag hade starka värkar redan i latensfasen och hela processen tog 98 timmar, med interventioner och bortkoppling från min egen kropp. Därför kändes den kommande förlossningen med nummer två som ett stort orosmoment. Bara tanken på att packa ihop, åka en längre bilfärd till sjukhuset och föda barn i samma miljö som sist gjorde mig panikslagen. Efter lite diskussion kunde sambon acceptera min önskan om en hemförlossning, och i början av året kontaktade vi en barnmorska som kunde tänka sig att åka hela vägen till Blekinge (det finns inga hembarnmorskor i närheten). Genast släppte en stor tung sten av bara tanken på att slippa lämna hemmet när det väl drar igång. Nu kunde vi planera, inhandla och förbereda för vårt andra barns födelse.
Kan dock inte förneka att jag var lite nervös, särskilt sambon som kände sig väldigt otrygg överlag med förlossningar – oavsett var dom sker. Själv försökte jag förbereda mig mentalt på olika scenarios. T ex lång latensfas, vart jag ska vara i huset. Jag hade även bilder av hur det kunde bli om vi var tvungna att avbryta och åka in – allt för att vara förberedd på allt.
I efterhand kan jag bara skratta, då jag nu inser att det inte går att planera för någonting vad gäller förlossning. Kroppen gör som kroppen vill!
Vi hade alltså beräknad förlossning på fredagen 21 augusti 2020. Jag hade kontakt med vår barnmorska och doula med jämna mellanrum, mest med uppdateringar om att det inte är något på g. Som omföderska hade jag dock haft mycket förvärkar veckorna innan, och när jag var i vecka 35+ hade de kommit så ofta att jag även fick en blödning – undersökning visade att cervix hade förkortas till hälften ungefär. Så som omföderska och med tidigare blödning så räknade vi ju med att barnet skulle komma tidigare. Men icke.
Så BF passerades. Dock tyckte jag att mina förvärkar ändrade karaktär något, de kändes lite mer. Mer en molande känsla istället för enbart en spänningskänsla. De kom på nätterna men var alltid borta på morgonen, och det var bara enstaka nätter och inte varje natt. Jag kände/tänkte alltså inte att det var något på g.
På fredagen en vecka efter BF var det dags för överburenhetskontroll på mödravården (40+6), och där såg alla kontroller superbra ut. Dock fortfarande halva cervix kvar, knappt 2 cm öppen och något omogen tapp. Barnmorskan erbjöd en hinnsvepning vilket jag tog emot. Ultraljudet såg också bra ut, men läkaren ville vi inte träffa igen. Hon var inget stort fan av hemförlossningar om vi ska säga det milt. Jag åkte därifrån med en enorm tyngdkänsla i kroppen, efter att fått höra att vi riskerar vårt barns liv och att jag helst skulle blivit igångsatt samma dag. Så jag var ganska ledsen, och ville absolut inte träffa fler läkare, och tänkte att nej – nu ska bebis ut!
På kvällen den fredagen blandade jag ihop den berömda förlossningsdrinken och tog första delen av tre. Kl 21 kände jag de där förvärkarna igen, dock lite starkare och tätare än vanligt så att jag verkligen lade märke till dom, men utan att behöva koncentrera mig. Jag var dock väldigt rädd att de skulle vara pinvärkar efter hinnsvepningen och gjorde nog mitt bästa för att ignorera dom. Efter midnatt var dom borta igen.
På morgonen kändes allt som vanligt. Jag tog nummer 2 av drinken och vi åkte iväg på utflykt till en del av släkten. Hela dagen hade jag starka värkar ca 1 gång/timmen, men eftersom de var så glesa så kunde de ju omöjligt vara något på G. Grejen var ju den att jag mådde bra. Inget gjorde för ont och jag kände mig trygg och avslappnad. Så långt ifrån min första förlossning.
Jag räknade även stenkallt med att även den här förlossningen skulle vara lång. Inte 98 timmar som första, men ändå i lagom sakta takt. Jag hade plockat fram pilatesbollen, stolar, etc några veckor innan och tänkt ha hela huset och trädgården som platsen där jag hanterar latensfasen och vidare. Jag förstod verkligen inte att det kunde vara något på g nu! Vilket jag även meddelat min barnmorska och doula – inget på g. Dock hade vi innan vi åkte hemifrån satt på extra varmvatten i värmepumpen (för man vet ju aldrig om det skulle dra igång efter de där drinkarna).
Vi kommer hem sent på eftermiddagen och vardagen är som vanligt. Men kanske hade jag omedvetet koll på att det skulle dra igång, för senare på kvällen tyckte jag att vi kunde fylla förlossningspoolen till hälften så det inte ska ta så lång tid när vi väl behöver den. Drink nr 3 (sista) intas också på kvällen. Det är då vi inser att värmepannan har stannat, då jordfelsbrytaren utlösts i garaget. Så istället för extra varmvatten, har vi nu inget varmvatten. Men jag känner mig lugn, det löser sig, inget är ju på g.
Ca kl 20:00 skickar jag detta till doulan:
”Skulle banne mig inte förvåna mig om det håller på så här i typ 3 dgr till, och sen POFF är han ute på 1h utan att man ens hann reagera”
Jag börjar natta vår son i min säng, läser en saga. Men efter 2 sidor måste jag avbryta, då värkarna helt plötsligt eskalerat väldigt fort (ca 20:30). Jag måste pausa läsandet och koncentrera mig, och de kommer tätt! Jag ber om ursäkt till vår 6-åring och avbryter sagan, och kallar upp sambon och meddelar att vi nog måste värma poolen.
Kl 21 skriver jag igen till doulan:
”Jäklar det här eskalerade kvickt. Har värkar nu med knappt 2 min emellan. Bara sådär från ingenstans”
Jag började bli rädd. Om det gör så här ont redan nu, hur ska jag klara hela natten med det här?! För i min värld föder jag barn långsamt och det här skulle ta tid. Som tur är hade jag en klok doula som ringde in sig själv och bad mig ringa in min barnmorska, båda kör direkt.
Vår son har somnat mitt i allt och jag pendlar mellan sängen och toaletten samtidigt som jag verkligen har fullt upp med att ta värkarna, som verkligen blir intensiva och starka så himla snabbt. Sambon stressar som attans med att koka vatten på spisen och springer skytteltrafik i trappan för att få poolen badvänlig. Jag har börjat ljuda i varje värk, något som jag inte tillät mig vid första förlossningen på sjukhuset, då jag bara kände mig till besvär för personalen. Här hemma, här var jag verkligen trygg. Jag vågade följa min kropp helt och hållet.
Efter kl 22 (ej koll på tiden) anländer doulan, som möter mig i sovrummet där jag ligger i sängen bredvid min sovande son och tar värkar. Jag har under timmen som gått känt mig rädd för smärtan, för åter igen – hur ska jag orka hela natten med dom! Men när doulan kom så kände jag mig stärkt i att få hjälp och rädslan försvann. Jag berättade att jag frös. Mellan varje värk hade jag frossa och jag skakade, samtidigt som jag svettades om vartannat. Sätter mig upp på sängkanten och hon masserar mina ben en stund. Så skönt att få lite beröring. Och åter igen, allt känns tryggt.
I efterhand får jag berättat att jag var kall från tårna till knäna, vilket gör att doulan bedömde det som att jag var fullt öppen när hon kom.
Sambon springer fortfarande i trappan med kokat vatten, och det känns bra för mig att veta att han har något att göra istället för att fokusera på sin egen oro. Till slut blir vattnet badvänlig och jag går på toaletten en sista gång innan jag hoppar i. Det är skönt och det är lättare att slappna av när jag inte längre fryser, och doulan trycker på ländryggen som smärtlindring – vilket är en skön distraktion från det enorma trycket som känns som att hela bäckenet ska sprängas sönder. Samtidigt känner jag, hur det ens är möjligt, att det blir än mer intensivt och ibland kommer en ny värk innan den andra ebbat ut. Jag känner en kort stund av panik, då jag känner att jag inte får någon vila mellan värkarna och känner åter igen att jag inte klarar hela natten med dessa värkar.
Kort därefter, ca kl 23:30 känner jag helt plötsligt början på en krystvärk. Vid min första förlossning fick jag för tidiga krystvärkar, 8 timmar innan födseln, pga att han låg lite snett. Så den första tanken jag fick nu var i princip att det var alldeles för tidigt för krystvärkar. Jag fattade alltså fortfarande inte att jag höll på att föda barn just där och då.
Vid nästa värk satte krystfasen igång rejält, och jag hade inget att säga till om. Kroppen krystade på och jag fick aldrig någon paus. Det var som en enda lång krystvärk och jag fick knappt luft. Jag grymtade och brölade mig igenom hela fasen och det enda jag kunde göra var att fokusera på att slappna av i bäckenet. Jag känner hur fosterhinnorna sprängs och känner sedan med fingrarna för att se om det händer något – vilket det gör!
Jag känner huvudet på väg i kanalen, fort! Jag lägger handen för och känner hur huvudet kommer i rasande fart och hur hela barnet sedan skjuts ut ur mig, i en enda rörelse. Vi skippade helt enkelt stadiet när barnet ska stå i genomskärning.
Mitt i den långa krystvärken hade sambon plockat upp vår sovande son och var på väg att lägga han i ett annat rum. Han såg ju att det snart var dags och med tanke på hur jag brölade så ansåg han att det var bäst att flytta vår sovande son till ett annat rum. Han fick dock komma tillbaka innan han ens kommit fram, för rummet fylldes med vår nyföddas första skrik.
23:40 föddes vår andra son i hemmets trygga vrå, i varm dämpad belysning omgiven av varmt vatten.
Jag var i chock. Glädjechock! Chockad över hur snabbt allt hade gått. Chockad över att jag inte ens enda stund förstod att det gick så fort! Chockad över hur häftigt allt var! Jag sitter i poolen och försöker ta in allt som skett. Sambon pustar ut i sängen och vår son kommer smygande in i sovrummet. Doulan går iväg för att ringa barnmorskan och allt känns så lugnt. Ca en halvtimme senare anländer barnmorskan som inte kan göra annat än att gratulera. Jag klipper navelsträngen som är helt vit och förlöser moderkakan själv, som doulan tar hand om för inkapsling. Jag sitter kvar i badet medans doulan och barnmorskan går ner för att sammanfatta det hela och skriva journal.
Efter en stund är jag redo att ta mig upp ur poolen. Lillebror har sedan tidigare ammat en stund och nu vägs och mäts han. Jag undersöks och det konstateras en grad 1 bristning och en grad 2 bristning, enligt mig helt okej med tanke på hur han flög ut ur mig.
Vi är alla så otroligt tacksamma för att ha haft möjligheten att föda hemma. Sambons oro och otrygghet byttes ut mot lättnad och wow-känsla (han berättar nu varmt om hur bra det är att föda hemma) och jag har fått min revansch från första förlossningen. Jag är så otroligt tacksam för allt. Särskilt tacksam till min doula som för det första hann komma och för det andra gav mig en stor trygghet.
I framtiden önskar jag att det finns hembarnmorskor i alla delar av landet, att det ingår i vårdvalet och att alla ska få föda där de är trygga.
/Ida