av Sara Pålsson
Redan innan jag blev gravid med barn nr 4 tänkte jag att om jag blir gravid igen vill jag föda hemma. Jag hade haft fina upplevelser innan, men det var något som saknades, en önskan om något mer. Det var saker jag tidigare hade önskat att jag sluppit, saker jag hade önskat respekterats och saker jag önskat att jag inte behövt kriga för.
När vi lite överraskande blev gravida sa jag direkt till min man att jag ville föda hemma. Jag ville även ha en doula med, jag började leta både doula och hembarnmorska, svårt i Östergötland! Hittade till min stora lycka en doula och en barnmorska som både ville ställa upp. Vi bokade ett möte tidigt – jag ville veta att de inte skulle bli uppbokade, jag skulle trots allt föda på sommaren, när krisen inom förlossningsvården är som störst och trycket på doulor och hembarnmorskor är som störst.
Jag kände mig trygg när vi skrivit på papper och vi hade samtalat och lärt känna varandra lite.
Tankar som vi sedan funderade på var mest hur vi skulle göra med syskonen, kunde de vara med? Är det ens rimligt att ha med syskon under en förlossning?! (5 år, 3,5 år och 1,5 år.) Jag frågade runt i olika forum och ju mer vi funderade kring det ju mer naturligt och rätt kändes det! Hur vackert är det inte att få dela denna magiska upplevelse med hela familjen. Barnen ville gärna se på förlossningsrummet, vi pratade mycket om det och de ville gärna vara med.
Den 27/6 -19 på morgonen när vi klev upp så hade jag en liten känsla av att något kanske var på gång? Eller var det bara för att bäbis låg med ryggen ut mot min navel som det kändes obekvämt? Det har bäbis gjort tidigare och det varit sådär obekvämt, lite molande känsla. Förmiddagen gick, jag berättade för min mamma hur jag kände, hon trodde absolut det var något på gång och tyckte absolut jag skulle ringa min syster som skulle vara med som lite barnvakt om det skulle behövas. Men jag tyckte inte det kändes rimligt, jag hade ju bara lite molvärk till och från.
Kl 15 packade jag in alla barn i bilen då vi skulle åka till barnmorskan på mvc för rutin kontroll. På vägen dit uppenbarades det för mig att idag kommer bäbis att födas! Där och då insåg jag det. Inte för att jag hade värkar eller så, det vara bara en känsla som landade i mig. Jag ringde min syster som lovade att komma (hon hade ändå 2 timmar att köra till oss).
Väl inne hos bm så frågade hon ”hur är det att vara höggravid då?”
Jo tack svarade jag, idag blir det bäbis!
Bm: jaha okej, säger du det så är det säkert så, du brukar alltid ha rätt.
Efter kontrollen så frågade bm om jag ville veta huruvida processen är igång? Jag var såklart nyfiken så hon gjorde en vaginal undersökning och det visade sig att jag var 3 cm öppen och lite kvar på tappen som var väldigt mjuk.
Vid det här laget hade min man hunnit komma på plats och jag meddelade att idag blir det bäbis, han blev lätt tagen på sägen då det inte alls var något han hade räknat med! Kl 16:30 åkte vi från mvc, min man fick åka och hämta ut tygblöjorna som varit på uthyrning och jag åkte hem med barnen och började städa och iordningställa inför födseln. Jag plockade blommor, ställde in ljus i badrummet. Jag såg så mycket fram emot att få föda i vatten. Vi har ett stort badkar som skulle funka fint enligt min barnmorska. Jag hade tidigare fött de 2 senaste barnen i badkaret med utan vatten då de dragit ur ploppen när krystvärkarna kommit. Så denna gång såg jag verkligen framemot att få fortsätta hela födandet i vatten.
Vatten har varit något som gett mig allt jag behövt genom alla förlossningar. Jag har känt lugnet, tryggheten och smärtlindring direkt jag satt mig i badet. Jag har även önskat att jag kunnat ta emot mina barn själv men tidigare har jag inte orkat hålla mig upprätt utan hängt över badkarskanten ståendes på knä. Denna gång ville jag så gärna ta emot barnet själv, jag övade mycket på att hitta positioner ståendes på knä i vattnet som gjorde att jag kunde vila men samtidigt vara upprätt.
Min barnmorska och doula var informerade och att det var på gång men ännu bara molvärk som kom och gick. Vi hade ändå bestämt att de skulle komma i god tid så att det inte skulle bli någon stress.
Strax innan kl 18 kom min syster och strax därefter kommer doulan. Hon sa att hon gärna kommer och att hon ändå behövde göra lite ärenden innan. Jag tyckte det kändes lite tidigt, jag hade ju inga riktiga värkar ännu. Jag mindes hur lurig förlossningen med nr 3 var, långdraget (enligt mig) innan de verkliga värkarna kom igång.
Något sa mig ändå att det kanske är bra att även barnmorskan kommer så att vi har tid på oss. Min man hade köpt fika och vi hade gjort i ordning så de kunde göra te/kaffe under tiden de väntade.
Det var en underbar sommardag, varm och härlig. Jag stod ute på vår altan och lät kroppen gunga i sin egen takt. Lyssnade på musik. Exakt som jag hade föreställt mig att jag ville göra när jag visualiserat mig detta innan. De andra satt på avstånd i vardagsrummet och samtalade. Barnen var med till och från ute på altanen. Pirriga inför det som skulle hända. Vår stora dotter var extra pirrig, hon ville verkligen vara med när bäbis föddes. Jag lovade att säga till när det skulle ske.
Kl 19:48 kommer barnmorskan, vi samtalar en liten stund om hur jag mår och hur det känns. Det känns fint, så lugnt och harmoniskt, exakt som jag hade föreställt mig. Jag går ut på altanen igen. Ber min man komma ut så jag kan hänga på honom och vagga i min egen takt, jag känner att det börjar bli mer likt värkar, och kommer på att ”varför går jag inte in och badar”. Säger det till min man och vi går direkt till badrummet, och barnmorskan och min man hjälps åt att göra ordning och fylla på vatten. Jag känner mig otålig och lite stressad, hörlurarna fastnar på mig, sliter av mig allt och känner att jag vill i badet nu, känner att en värk är på väg att komma, jag vill ta den värken i badet. Jag får över ena benet i badet då kommer värken, sätter mig snabbt på knä i badet, det är inte så mycket vatten där ännu. Värken fortsätter och går över till en krystvärk. Jag blev chockad, förstod inte riktigt, en paus och jag samlar mig, andas lugn och slappnar av. Vattnet hjälper mig. Min man sitter på sidan och håller min hand och den andra handen på min rygg. Minns inte exakt hur jag förmedlar till de andra att bäbis snart kommer, jag minns att jag lovade mitt barn att få närvara när hennes syskon födas, så jag skriker IDA! Min syster hämtar syskonen, de 2 stora står framför mig vid badkaret. Barnmorskan sitter på huk framför mig, så lugn och trygg, bara finns där.
Jag står på knä upprätt. Nästa krystvärk kommer, det känns och gör ont men jag känner även att jag är så avslappnad så jag kan andas så mjukt. Det känns så häftigt att vara så närvarande, jag har full kontroll jag känner mig stark och empowered!
Sen blir det en paus på 1 min. Jag lutar mig fram och vilar, det känns som att jag vilar i evigheter. Sen kommer nästa krystvärk, jag håller min hand på huvudet snart är bäbis här!
Bäbis föds och jag kan lyfta upp henne till mitt bröst.
Syskonen står vid kanten och är så nyfikna, det tar några sekunder innan hon tar sina första andetag. Vi väntar kvar i badkaret en stund innan jag får hjälp att kliva ur och stå på knä på en madrass vi lagt i badrummet. Tanken är att moderkakan ska få komma ut på egen hand med hjälp av tyngdlagen. Till slut blir jag lite trött och barnmorskan frågar om vi kanske kan flytta oss till soffan, vilket kändes som en bra idé, skönt! Bäbis vilar på mitt bröst och har sugit och ammar för första gången. Efter en timme hjälper barnmorskan moderkakan ut, lirkade ut den, den behövde bara lite hjälp på traven. Barnmorskan visar upp moderkakan och berättar om den för barnen, fascinerande tycker barnen, även jag!
Doulan åker hem och barnmorskan stannar en stund till för att mäta, väga, se till så att jag kan kissa och att allt fungerar bra innan hon lämnar oss med orden, ring om det är något.
Min man åker och köper mat. Vår 1,5-åring hade somnat innan bäbis föddes, vår 3,5-åring somnade en stund efter att bäbis var född. Vår 5-åring var lyrisk och var vaken med oss, vi åt mat vid midnatt, min syster, min man, jag och vår dotter. Sen gick vi och la oss, bäbis sov på mitt bröst hela natten. Jag hade svårt att somna, så mycket lycka och kärlek som pulserade. Det var den vackraste stunden i livet.
/Sara Pålsson