av Miamaria
Mitt andra barn.
Själslig läkning efter en tidigare sjukhusförlossning där jag inte blev respekterad, sedd eller hörd. En förlossning där jag till slut blev helt frånkopplad från mig själv och händelsen. En förlossning som avslutades med sugklocka, klipp och höga, panikslagna svordomar från mitt håll för att jag var så distanserad från händelsen. Jag låste ner. Allt låstes ner. En förlossning där mina önskningar från början inte respekterades eller ens lyssnades på, en förlossning som resulterade i att den ansvariga, tillfälligt inhyrda (utbildade men ej praktiserande) barnmorskan inte fick jobba mer på det sjukhuset, enligt det möte jag fick gå på efteråt och även samtal med andra barnmorskor inför andra förlossningen.
Jag har ju förstått att det oftast inte blir såhär, att det var oturligt att just jag (som egentligen ville föda hemma redan då, men blev övertalad att inte göra det som förstföderska) skulle få ett sådant bemötande och en sådan upplevelse.
Jag är glad att det finns sjukhus att föda på för de som vill, barnmorskor är oftast underbara har jag fått berättat för mig och jag är också väldigt glad över att det kan finnas möjlighet att ha hembarnmorska. Om en har tur, eller råd, eller både och. Den möjligheten fanns inte för mig, jag kontaktade två varav den ena kunde inte, och den andra hade typ sagt ja, sedan kanske, sedan slutat svara på mina mail. Jag kände mig okej med det, att det var precis såhär jag egentligen ville ha det, så det var nog till det bästa.
Bara en kort tid innan förlossningen närmade sig fick jag kontakt med en tjej som utbildade sig till doula och bor i närmsta stad. Efter en del velande fram och tillbaka tidigare med olika tilltänkta doulor hade jag egentligen landat i att föda utan doula, men så träffade jag henne och det var bara så RÄTT!
~
29 september 2019.
Jag hade sovit dåligt på natten och kände mig trött på ett väldigt lugnt sätt.
Tidigt på dagen kände jag att förvärkarna hade ändrat karaktär, sakta och smygande.
Jag skrev till min doula som var på sin sista kursdag i Stockholm, berättade vad som hände i mig och vi önskade båda två att hon skulle hinna tillbaka i tid. 21.30 skulle hennes tåg vara i Hudiksvall.
Jag förvarnade mamma om att hon skulle behöva komma framåt kvällen, men än ville jag vara helt själv. Jag dansade i solstrålarna som letade sig in genom fönstret under eftermiddagen samtidigt som jag smörjde in mig i jasmindoftande olja.
Så fort mamma kom hit på kvällen kom också värkarna kraftigare.
Pappan och jag hade inte varit i en egentlig relation sedan knappt halvvägs in i graviditeten och det var osäkert huruvida han skulle vara med på förlossningen eller ej. Under värkarnas gång ringer jag och bjuder in honom att komma hit om han vill. Han kommer hit, och all den smärta och ilska som varit närvarande oss emellan fick inte plats just då. Det var väldigt fint.
Jag sitter i badet när han kommer, minns hur skönt det varma vattnet var kring min kropp. Som en varm omfamning, en hand som höll mig lugn och trygg. Jag misstänker att mitt eget vatten går medans jag badar och när jag strax därefter kliver ur trappas värkarna upp ordentligt. Jag böjer mig över spjälsängen i sovrummet och blundar igenom en värk när doulan kliver in genom dörren, stegar rakt fram till mig och liksom lyfter upp mig att hänga och vila i hennes famn.
Härifrån är jag totalt trygg. Hon ser vad jag upplever, det känns som om hon är innanför mitt skinn, i mitt sinne och i mitt hjärta samtidigt. Hon ser mig och bekräftar.
Jag vill tillbaka till vattnet en sista stund innan det är dags att föda. En madrass är förberedd i sovrummet, det är där jag vill föda. Tända ljus och salvia brinner på mitt altare, jag har placerat ut tre kristaller och en skål vatten. Elementen är närvarande.
I badet händer något, jag börjar få krystimpulser men tycker att det är för ”tidigt”, det borde inte vara dags redan tycker jag. Nu sitter också barnets pappa med mig i badet, jag pendlar mellan att hänga mig emot honom och luta mig tillbaka mot doulan som står precis bakom. Jag mullrar och vrålar från djupet. Mamma pendlar mellan att värma vatten på spisen till badet och att stå bredvid och stundtals hålla min hand, och jag tänker att hon är som ett gammalt träd som inger trygghet och bara med sin närvaro gör hon allting komplett. Våra ögon möttes vid ett tillfälle och kärleken som strålade mellan oss i det ögonblicket går inte att återge i ord.
Jag upplever att värkarna avtar, berättar detta och sluter mig sedan inåt.
Inser att jag har spänt mig, burit med mig gamla sår och gammal spänning. Bestämmer mig för att släppa taget. Allting runtomkring försvinner. Jag slappnar av, står på knä och andas lugnt. Jag känner barnets varma huvud, klappar de mjuka stråna. Tryggheten i att vi är nära varandra på ett helt nytt sätt nu. I tystnad andas jag och släpper bit för bit på de spänningar jag har. Samtidigt glider huvudet sakta ut. Jag håller det i mina händer och på en djup utandning kommer resten av kroppen.
Jag lyfter barnet upp ur vattnet och till min famn. Huvudet är blått och alla är tysta. De få sekunder det tar tills navelsträngen lyfts bort från halsen känns som en dimmig evighet. Jag hinner tänka och känna tusen saker. I samma stund som doulan reder ut navelsträngen och jag smeker barnet över ryggen börjar det komma små ljud och alldeles snart höga skrik. Välkommen!
Klockan är strax efter midnatt den 30 september.
När moderkakan släppt och vi är torra kryper vi ner i sängen tillsammans. Allting har gått bra. Jag är euforisk samtidigt som jag är alldeles lugn. Detta lilla liv. Detta stora liv. Allt detta liv.
Detta var mitt livs hittills mäktigaste upplevelse. Att föda i total kraft, total tillit, lugn och trygghet. Med urstyrkan som fanns inuti mig, men som jag inte hade vågat möta och kännas vid tidigare. Urstyrkan som jag ändå instinktivt visste fanns där någonstans och bara hade längtat efter att släppa lös.
Jag kände mig som Urmodern själv. Jag hade mullrat och dånat, rämnat och flödat, tystnat och stillat mig. Jag hade släppt lös alla krafter jag hade för att bringa fram detta nya liv. Jag var liv och jag höll liv i mina händer.
/Miamaria