Adrian, född på en skuta i skenet av en stormlykta

av Helen Wellton

Adrian skrek inte när han föddes som barn gör när de föds på sjukhus. Han verkade inte riktigt förstå att han var född. Det var mörkt utanför magen. Bara stormlyktan lyste upp kajutan i skutan där jag låg på durken med tio täcken och madrasser under mig, ungefär som prinsessan på ärten. Det luktade ljuvligt. Hela båten var fylld av hägg och syrenblom. Det var den 25 maj 1979.

Jag blev med barn när jag bara var 17 år. Jag blev väldigt förvånad. Jag åt p-piller men inte så regelbundet vad jag minns. Det var så avlägset i mitt huvud att JAG skulle kunna bli med barn så jag tog inte så allvarligt på att skydda mig. Inte hade jag fått någon särskild sexualkunskap, vare sig av min mor eller av skolan, så jag var ganska omedveten om min egen kropps funktioner. Didrik, min kille sedan bara några månader tillbaka blev överlycklig. Han hade längtat efter barn sade han. Jag blev lite förvånad. Vi hade inte ens talat om barn och jag tyckte att den här världen var så grym och miljöförstöringen gick så fort så det var ingen lämplig värld att låta ett barn födas i. Samtidigt hade jag mycket svårt att tänka mig abort. Om det nu dykt upp ett embryo till ett barn i min mage så kanske det var ”meningen” att jag skulle få barn tidigt. Min kille var ju så entusiastisk också. Så fort barnet var fött skulle han ta hand om det så mycket han kunde. Det skulle bli såå lätt för mig. Jag trodde på honom – jag var förstföderska och naiv ….

Jag och mina vänner Pierre, Kristian och Didrik hade köpt ett skepp från 1818, byggt i norska Rå. Vi höll på att bygga om det för att kunna åka jorden runt. ”Magda”, som hon hette, låg vid Tantolunden på Söder i Stockholm. Det var inte så modernt på ”Magda” precis. Dasset bestod av en hink med sittring. Vatten fick vi hämta en bit bort. Vedspis naturligtvis. Ingen el utan fotogenlampor och stormlyktor. Mina vänner såg ut som de tre musketörerna. Kristian hade långt, lockigt, mörkt hår och vacka rena anletsdrag. Pierrre hade blont långt hår, stora ögon med långa ögonfransar. Didrik hade cendrefärgat långt halvlockigt hår och lite samiska drag. Alla tre var långa. Vi klädde oss lite som en blandning av punkare och hippies. Killarna gick ofta i svarta läderrockar även på sommaren. Jag i trasiga svarta klänningar, stora hattar och nätstrumpor med höfthållare. Efter några månader blev jag kär i Didrik. Han var fem år äldre än jag var. Det var han som föreslog att jag skulle föda barnet på båten. Didrik älskade allt som var gammalt och genuint, även sättet att leva på. – I alla tider har kvinnor fött barn hemma, vad ska du på sjukhus för? sade Didrik. Jag var (och är) ju fatalist så jag tyckte att det inte borde vara några problem att föda hemma. Men naturligtvis spelade det in att Södersjukhuset låg så nära. Om så inte varit fallet vet jag inte om jag hade vågat.

Den 24 maj 1979
Klockan 5 på morgonen den 24 maj vaknade jag och trodde att jag kissat på mig. Jag var inte alls beredd på att föda just då, trots att det bara var två dagar över tiden. Jag väckte Didrik och han var säker på att det var mitt vatten som hade gått. Didrik i sin tur väckte Pierre och Kristian och sa -”Nu är det dags! Upp med er. Här ska städas. Helen ska snart föda.” Sedan gick jag och Didrik upp och ringde till min barnmorska från en automat uppe vid Ringvägen, 1 km från båten ungefär. Jag hade inte tänkt klara av födelsen helt själv. Även förr i tiden hade man barnmorskor. Didrik och jag åkte till barnmorskan, Beatrice Hogg, och hon undersökte mig. Jag var inte så öppen. Beatrice sa att det skulle dröja ett bra tag innan det var dags. Jag mådde illa och kräktes. Badade varmt och skönt hos Beatrice, sedan åkte vi tillbaka till båten.

Magda var helt förändrad. Det var som om våren hade klivit in i kajutan. Det doftade underbart av blommor. Pierre och Kristian hade fyllt hela båten med hägg och syrenkvistar. Den vanliga tjärdoften som alltid är närvarande i gamla träskutor hade skräckslaget flytt in mellan spanten och gömt sig. Blommorna stod i hinkar och pytsar, glas och kaffekoppar. På durken hade de gjort i ordning en säng till mig av tagelmadrasser, täcken och skyddande plast. Ovanpå plasten hade de placerat vårt finaste täcke och lakan. Jag blev så glad när jag såg allt vad de gjort att jag började gråta. Vårt barn skulle verkligen få en varm välkomst till livet.

När jag var liten drömde jag om att ha en skuta. Jag tänkte mig röda sammetsdraperier med guldfransar på som gardiner. När jag så blev stor och faktiskt ägde ett sådant skepp sydde jag förstås sådana gardiner till Magda. Hela Magda var i toppskick. Tennkulan från Säffle byggd 1967 sken i hammarlacken och kopparrören som om den var helt ny. Verktygen hängde snyggt på sina platser i maskinrummet. Vi hade mahognybetsade kojer, även de med förhängen av sammetsdraperier och guldfrans. En persisk matta täckte hela durken i kajutan. En bokhylla i mahogny med glasdörrar fanns där också. Luckorna i kabyssen var målade i gammal träådringsteknik, som träslaget bok. Jag har sett många skutor i mina dar, men få så välskötta som Magda var.

När det var fem minuter mellan värkarna skulle vi hämta Beatrice. Sent på kvällen samma dag hade jag värkar hela tiden. Pierre tog brandbilen och åkte i ilfart för att hämta barnmorskan. Han var så stressad och rädd att han inte skulle hinna hämta henne i tid att han vid ett rödlyse krockade med en gubbe i en liten bil. Hela bilens sida trycktes in. Han rafsade ner sitt telefonnummer till gubben (som turligt nog var oskadd) och gasade vidare genom stan till Beatrice.

Adrians födelse
Didrik och jag hade gått på kurs och lärt oss profylaxandas. Vi höll redan på med det när Beatrice kom och undersökte mig. Nu var jag ganska så öppen. Snart borde det gå att pressa ut det lilla knytet. När klockan närmade sig ett på natten hade jag väldigt svårt att hålla tillbaka. Jag var ganska svag eftersom jag inte fått i mig någon mat. Jag hade naturligtvis inte fått någon som helst bedövning. Här skulle det gå naturligt till. Kanske lite bakvänt tänkt, tycker jag idag.

Klockan 01.00 var det var dags att klämma ut bebisen. Kristian ställde brandbilen på tomgång utanför. Om det i värsta fall skulle gå illa så hade vi väldigt kort till sjukhuset. Det var inte så att en av killarna var brandman och lånat bilen från jobbet. Nej, brandbilen var en Dodge från 1956 som vi hade köpt från Ljusdals brandkår och renoverat. Den var helt svartlackad förutom två stora vitmålade dödskallar med korslagda ben på varje sida vid framdörrarna. Motorn var en rak V8 som gick så snyggt att man kunde balansera en enkrona på den när den var igång. (Fast den kunde vara lite svårstartad ibland).

Jag lade mig tillrätta på min kungligt tillredda säng. Guud vad ont det gjorde. Värkarna kom utan paus. Didrik uppmanade mig att andas rätt men jag blev förbannad på honom. Han skulle ligga här själv så han fattade hur svårt det var att profylaxa när barnet bara ville tränga sig ut. Pierre och Kristian var nästan som hypnotiserade och hörde knappt när man talade med dem. Detta var det häftigaste och mest spännande de varit med om i hela deras liv, det syntes i deras ögon. Barnmorskan sa när jag skulle krysta och när jag skulle hålla igen. Bebisen låg lite fel, på tvären, men Beatrice lyckades vända den rätt.

Äntligen fick jag krysta för fulla muggar. Plopp, sa det, så släppte min kropp ut en liten kille. Wow! Det var helt otroligt. Visst visste jag i teorin att det fanns ett barn i min kropp. Men jag hade inte riktigt trott att det var sant. Inte förrän han nu hängde i luften mellan i barnmorskans händer började jag förstå att vi hade lyckats tillverka en liten människa. Han var svarthårig, blodig, slemmig och hade stora kolsvarta ögon. Men säg den lycka som består. Den lille killen ville inte börja andas. Beatrice försökte på alla sätt att få vår son att ta sitt första andetag, men det var som förgjort. Hon masserade honom, klappade honom och slog honom till slut på rumpan för att andningen skulle komma igång. Själv höll jag andan av skräck att förlora gudagåvan innan jag ens träffat honom ordentligt. Det gick inte att vänta längre. Beatrice beordrade Didrik och Kristian att åka till sjukhuset med honom. Pierre stannade kvar med oss. Jag var tvungen att krysta ut moderkakan. Jag försökte behålla hoppet om att allt skulle gå bra.

Brandbilen kommer tillbaka
Efter den längsta väntan jag någonsin varit med om hörde vi brandbilen närma sig. Den tutade högljutt ända tills den bromsade in framför Magda. Det borde ha betytt att pojken levde men jag vågade inte tro något förrän jag fick se min son vid liv. Men det hade gått bra. De kom ner för lejdaren och gick direkt fram till mig och lade honom i min famn. Frisk, söt och lyckligt ovetande om hur rädd han gjort oss alla. Mamma mia, vilken lycka. Jag hade fått nåd och sluppit uppleva döden efter födelsen. Mina minnen av den hemska smärtan, illamåendet och jobbiga värkar var suddigt och oviktigt. Jag hade blivit storligen belönad för mitt arbete.

Jag var dock lite sur på människorna i min omgivning. När jag berättat att jag var med barn hade flera stycken ojat sig och frågat om jag verkligen klarade av ansvaret, att det var så jobbigt med blöjor. De hade varnat mig för att min frihet skulle bli begränsad osv. Ingen, även de som var positiva, hade talat om för mig vilken utomjordiskt, underbar händelse det var att föda sitt eget barn. Det här slog allt jag tidigare varit med om.
När det var klart låg jag äntligen med vår nytvättade och klädda son i famnen och vilade ut efter den dramatiska födelsen. Pierre och Kristian som satt på durken sa att de kände sig som om de blivit pappor de också.

Jag bad Didrik återigen berätta vad som hänt på sjukhuset. Så här återgav han det. De hade rivstartat och Kristian hade kört det fortaste han vågade till Sachska barnsjukhuset. Men det var stängt. De fick vända och tokköra till Södersjukhuset i stället. De stannade brandbilen precis utanför dörrarna till akuten med dödskallen gloende mot ingången, rusade in med vår bebis i famnen och ropade på läkare. Läkare och sköterskor rusade omedelbart fram och ville hjälpa. Det var då det blev liv i luckan. Akuten strålade av ljus. Allt ljus och allt ljud fick vår son att vakna till ordentligt. Han började äntligen andas och skrek i högan sky. En läkare undersökte barnet och frågade förstås var mamman var. Didrik berättade för honom hur det gått till. Det verkade som pojken fått en så lugn och avslappnad födelse med dov belysning och inte så mycket ljud att han inte riktigt förstått att han kommit ut ur magen och måste andas med lungorna. Eftersom det inte var något fel på honom fick de ganska snart lämna sjukhuset och åka tillbaka till mig.
Jag skulle bra gärna ha velat se deras miner där uppe på sjukhuset när mina två musketörer tvärbromsat med en brandbil ”från helvetet” och kommit in med en nyfödd bebis i famnen.

Epilog
Min och ”Jackos” första sommar tillbringades på Magda. Han fick det namnet av bananlådan i trä som han sov i. En kväll när vi höll på att diskutera vad pojken skulle heta fick Kristian syn på en text som var tryckt på lådan. -Jag har det sa han. – Han ska heta ”Jacko” Titta, hans namn står ju redan på lådan. Jag läste ”Jacko bananer” och skrattade.

Många sommarkvällar fick jag stanna ensam hemma på Magda med Jacko när Didrik, Kristian och Pierre var ute på äventyr med Brandbilen. ”-Vaddå, du är ju hans mor. Han behöver dig. Vad kan jag göra? Jag kan ju inte amma”. var Didriks ursäkt att smita från sin papparoll som han talat så varmt för innan Jacko kom. Det mest spännande som hände mig den sommaren var att en sädesärla fick ungar strax efter mig. De bodde på däck vid relingen. De blev så tama att de kom fram och åt från händerna. Vi sov med fåglarna på däck under presenning när det var för varmt. Men mitt lilla barn och jag hade det kul tillsammans. Jag pratade med honom om allt möjligt. Jag trodde då att barn bara är små människor som egentligen förstår allt man säger och kan prata. Men de får inte berätta det på grund av en högre ordning. Om man har den utgångspunkten så behandlar man barn med mer respekt tror jag. Dessutom är det intressantare att se det så.

PS. Efter ett år döpte vi om honom till Adrian. För inte ens vi var så knäppa så att vi tyckte att vår son skulle växa upp med ett ap-namn.

Text: Helen Wellton