”Mödrar som väljer att föda hemma saknar inte kunskap om de möjliga riskerna barnafödandet innebär. Tvärtom är deras val av hemförlossning oftast baserat på en medvetenhet om hur de interventioner som statistiskt sett åtföljer en sjukhusförlossning negativt påverkar förlossningsförloppet, och de följer en bredare logik där fler faktorer får spela in än enbart huruvida barnet överlever. För alla vill vi ju att både vi och barnet överlever, men hur? Kan det kanske få finnas lite fler parametrar än bara liv och död, eller måste vi kvinnor som vanligt bara suck it up, acceptera att kvinnoliv är hårt och gör ont, och bita ihop med våra förlossningsskador efteråt?”
Vårt andra barn var beräknat 21 augusti 2020, och vi planerade för en hemförlossning. Detta är något jag känt väldigt starkt för även innan födseln av vårt första barn, men då det var första barnet kändes det lämpligt att föda på sjukhuset. Men efter vår första förlossning lämnades jag utmattad, känslomässigt dränerad och med en känsla av att inte ha blivit sedd. Jag var inte trygg där, och i efterhand har jag behövt bearbeta mycket ilska mot förlossningsvården.
Jag hade starka värkar redan i latensfasen och hela processen tog 98 timmar, med interventioner och bortkoppling från min egen kropp. Därför kändes den kommande förlossningen med nummer två som ett stort orosmoment. Bara tanken på att packa ihop, åka en längre bilfärd till sjukhuset och föda barn i samma miljö som sist gjorde mig panikslagen. Efter lite diskussion kunde sambon acceptera min önskan om en hemförlossning, och i början av året kontaktade vi en barnmorska som kunde tänka sig att åka hela vägen till Blekinge (det finns inga hembarnmorskor i närheten). Genast släppte en stor tung sten av bara tanken på att slippa lämna hemmet när det väl drar igång. Nu kunde vi planera, inhandla och förbereda för vårt andra barns födelse.
Kan dock inte förneka att jag var lite nervös, särskilt sambon som kände sig väldigt otrygg överlag med förlossningar – oavsett var dom sker. Själv försökte jag förbereda mig mentalt på olika scenarios. T ex lång latensfas, vart jag ska vara i huset. Jag hade även bilder av hur det kunde bli om vi var tvungna att avbryta och åka in – allt för att vara förberedd på allt.
I efterhand kan jag bara skratta, då jag nu inser att det inte går att planera för någonting vad gäller förlossning. Kroppen gör som kroppen vill! Fortsätt läsa ”Idas snabba hemförlossning”
Det beräknade förlossningsdatumen närmade sig med stormsteg. Sommaren hade gått fort men nu började jag känna mig otålig. Jag trodde att trean skulle komma ännu tidigare än de andra två som kommit flera dagar innan beräknat datum. Jag hade haft förvärkar under en längre tid men de som kommit de senaste dagarna kändes lite annorlunda. Jag pratade med min barnmorska Cayenne och hon undrade om jag kanske borde höra med min mamma om hon kunde vara med barnen i några dagar. Kanske kunde det vara så att jag inte kunde släppa kontrollen och ge mig hän för födandet när barnen var hemma? Mycket riktigt startade värkarbetet samtidigt som jag packade barnens väska. Under tiden som Josh skjutsade dem till min mammas landställe låg jag på sidan i sängen och försökte dyka ner i värkarna.
Värkarbetet startade åtta dagar innan beräknat datum. Det var morgonen efter att jag sett filmen Bridesmaids och skrattat så mycket att jag nästan kissat på mig. Jag hoppades att jag var som många andra omföderskor som har snabba förlossningar efter en nästan icke kännbar latensfas. Men någonstans förstod jag att detta bara var början. Mycket riktigt var jag bara öppen en centimeter och värkarna började komma mer oregelbundet när barnmorskorna kom hem till oss första gången. Jag blev besviken. Och jag insåg att om jag fött på sjukhus skulle jag ha blivit hemskickad nu, eller igångsatt. Min inkännande och helt underbara barnmorska Cayenne hjälpte mig att slappna av och uppmuntrade mig att fokusera på nuet och vila istället för att tänka för mycket. Hon och den andra barnmorskan Ann åkte hem igen för att sova.
En skarp smärta i nedre delen av ryggen och magen väckte mig runt fem på måndagsmorgonen, sex dagar innan beräknat datum. Lätta förvärkar hade kommit och gått den senaste månaden så jag visste inte om detta verkligen var förlossningen som hade startat, men när den andra värken högg tag i mig anade jag att det nu äntligen var på riktigt. Jag blundade och försökte komma ihåg vad Susan, som höll i den förlossningsförberedande klassen vi gått, hade sagt: ”Lita till din kropp, kvinnor har fött barn i miljontals år, den vet hur den ska föda just ditt barn.” ”Hänge dig till kraften inombords” blev mitt mantra. Min man Josh och jag gick ut på en promenad längst vattnet, vi vilade, älskade, sov, åt och jag satt på en pilatesboll och rullade på höfterna. Tiden gick långsamt framåt.
”The labour was surprisingly painful, which might sound like a funny thing to say regarding childbirth, but the truth was that after terrible back labour with Elsie I’d been hoping for a ‘regular’ one this time around.
But it was not to be, and the back labour was, once again, intense and horrible.
One of the wonderful things about continuity of care in a maternity setting is the after-birth debrief. During a lovely home visit a few days after the birth, Johanna and Nina were able to walk me through the labour and explain a lot of the things I’d been confused about at the time.
He had gotten a little caught up sideways with a shoulder stuck on my pubic bone and wasn’t descending as he should, puzzling everyone and causing the labour to be longer and more painful than it maybe should have been.”
”Jag kände hur kroppen blev tyngre och det blev allt svårare att hålla sig uppe. Ola har berättat att jag i princip sov mellan värkarna- som jag förövrigt enbart kunde känna i sakrum, något som förvånade mig för en millisekund eftersom jag mest tänkt på sammandragningar i förhållande till livmodern. Det började bli varmt, för varmt och jag hade svårt att andas och att hålla överkroppen ovanför den höga poolkanten även om både Ola och Anahí gjorde sitt bästa för att lyfta upp mig. Jag kände att mycket av min kraft och energi gick åt till att försöka hålla kroppen ovanför vattenytan och få ett bra grepp i poolkanten och på botten med fötterna men att det var för svårt. (Hur gör alla kvinnor i de vackra ”home water birth videos” man ser som njutningsfullt sitter i poolen och andas ut sitt barn?! De kanske alla är runt två meter långa …). Hur som helst, det var dags för en förändring. Kroppen pockade på min uppmärksamhet och ville att jag skulle röra mig mer, gå ur poolen och jag tog en stund på mig att samla kraft till en så stor ansträngning.”
