av Miamaria
Mitt andra barn.
Själslig läkning efter en tidigare sjukhusförlossning där jag inte blev respekterad, sedd eller hörd. En förlossning där jag till slut blev helt frånkopplad från mig själv och händelsen. En förlossning som avslutades med sugklocka, klipp och höga, panikslagna svordomar från mitt håll för att jag var så distanserad från händelsen. Jag låste ner. Allt låstes ner. En förlossning där mina önskningar från början inte respekterades eller ens lyssnades på, en förlossning som resulterade i att den ansvariga, tillfälligt inhyrda (utbildade men ej praktiserande) barnmorskan inte fick jobba mer på det sjukhuset, enligt det möte jag fick gå på efteråt och även samtal med andra barnmorskor inför andra förlossningen.
Jag har ju förstått att det oftast inte blir såhär, att det var oturligt att just jag (som egentligen ville föda hemma redan då, men blev övertalad att inte göra det som förstföderska) skulle få ett sådant bemötande och en sådan upplevelse.
