Om det är något du saknar, skriv det i kommentarerna!
Under hösten 2020 pågick ett webinar varje torsdag klockan 10–11, med fokus på hemfödsel (men även om att föda på sjukhus med tanke på att du kanske måste åka in).
Så här beskrev Maria och Kristina från Own Your Birth sitt webinar:
”Känner du dig orolig eller till och med rädd för din kommande förlossning? Längtar du efter att möta andra gravida? Andra som liksom du kanske funderar på att föda hemma istället för på sjukhus under dessa tider, men som också behöver förbereda sig på en sjukhusförlossning.
Varje torsdag, mellan kl 10-11, kommer vi att hålla vår veckovisa webinar på Zoom. Webinaret kommer bland annat hjälpa dig att ta reda på vad just du behöver för att föda på det sett som känns allra bäst för dig, samt vad du kan göra för att förbereda dig och din partner inför födseln. Webinaret är gratis!
Efter att du deltagit kan du ansöka om att komma med i en privata grupp, en trygg plats där deltagarna kan fortsätta att stötta varandra för att hitta mer kraft och inspiration.”
Funderar du på att föda hemma? Undrar du vad som gäller och vad det kostar? Kristina Turner på Föda lugnt har gjort en översikt av läget vintern/våren 2021.
Efterfrågan på hemfödslar har ökat kraftigt sedan pandemins utbrott i mars 2020. Detta för att de restriktioner som införts för att minska smittspridningen påverkar sjukhusens rutiner – bland annat kan partner i vissa fall nekas att följa med på förlossningen (exempelvis vid förkylningssymptom). Doulan kan inte heller alltid följa med in. Den osäkerhet som detta innebär, plus den ökade smittrisken på sjukhus, har gjort att föräldrar som kanske inte tidigare skulle övervägt att föda hemma nu gör det.
En del gravida väljer att föda helt självständigt utan barnmorska, så kallad freebirth, eller oassisterad födsel på svenska.
I nuläget säger Socialstyrelsen att vården inte har någon skyldighet att erbjuda hemfödslar. Svenska Barnmorskeförbundet anser dock att kvinnor som vill föda barn i hemmet med stöd av barnmorska ska erbjudas denna vårdform inom offentlig verksamhet, utifrån de kriterier som de beskriver här: Policydokument Hemförlossning.
I Halmstad och Borås har det nyligen införts rutiner för hur vården ska handlägga situationen när gravida vill föda hemma – främst med betoning på att rutinmässigt avråda från detta (alltså utan evidens). Känner du till att liknande rutiner införts i din region, hör gärna av dig till oss!
Cayennes barnmorskeväska
Betala själv
I Sverige finansieras inte hemfödslar generellt. Det betyder att du inte kan föda hemma med barnmorska som betalas av den region där du bor. Det finns vissa undantag, som i Umeå och i Stockholm via Karolinska sjukhuset. Läs längre ner för mer information.
Du som bor i andra regioner har självklart ändå alltid rätt att föda hemma, och många barnmorskor bistår dig i hemmet mot betalning. På Föda hemma finns en lista med kontaktuppgifter till hembarnmorskor (samma lista finns i ett exceldokument hos Birth Rights Sweden).
Kostnaden för en hemfödsel kan variera mycket, mellan olika barnmorskor och från gång till gång. Det kan till exempel bero på hur lång jourtiden är, om du är först- eller omföderska och så vidare. Men räkna med någonstans mellan 20–30 000 kronor.
Kostnaden för att få en hembarnmorska som följer med dig in på sjukhus som doula ligger på 10 000–20 000 kronor.
I Göteborg, Bohuslän och Halland finns Barnmorsketeamet som debiterar per timme för att ge professionellt stöd i hemmet.
Hemförlossningsbidraget i Stockholm
2019 beslöt Region Stockholm att förlossningsklinikerna kan teckna ett tilläggsavtal inom ”vårdval förlossning” för att kunna erbjuda hemfödslar.
Detta innebär dock inte att de som föder med privata hembarnmorskor får tillgång till bidraget, så som det var mellan 2002 och 2019 (mer om det längre ner).
Hemfödsel via Karolinska
Karolinska sjukhuset har sedan 2020 erbjudit hemförlossningar via Min Barnmorska till ett begränsat antal kvinnor. Från och med februari 2021 har Karolinska ett nytt avtal inom ”vårdval förlossning”. Avtalet innebär att 40 födande per år och sjukhus kommer kunna föda hemma med barnmorska (i pressmeddelandet står det att vårdgivaren ska ”säkerställa kapacitet minst 40 veckor om året med maximalt två listade hemförlossningar per vecka”). Avtalet inkluderar både Huddinge och Solna sjukhus.
Karolinska Huddinge, som är det enda sjukhuset som hittills tecknat detta avtal med Region Stockholm kommer alltså att kunna bistå 40 hemfödslar 2021. De erbjuder hemförlossning 40 veckor om året, med uppehåll under sommaren – detta för att inte belasta avdelningarna med underbemanning. All hemförlossningsverksamhet är för närvarande organiserad inom Min barnmorska eftersom programmet består av barnmorskor som vill arbeta på det här sättet. Avtalet som nu tecknats innebär dock att verksamheten i framtiden kan utvecklas till att omfatta även andra sjukhus och fler barnmorskor. Därför är det viktigt att visa att efterfrågan finns!
Min Barnmorska-programmet på KS Huddinge är inte bara förlossningsvård. De som registrerar sig i det får mödravård i ett team av fyra barnmorskor, som också arbetar på förlossningen i Huddinge. Någon av dessa fyra barnmorskor finns på plats när det är dags att föda. Det finns i nuläget fyra mottagningar som arbetar inom programmet.
Om den födande vill stanna hemma när förlossningen börjar kommer den barnmorska som har jour just då att åka hem till den födande och ge stöd där.
För alla hemförlossningar via sjukhus gäller vissa villkor, oavsett om det är i eller utanför Min Barnmorska. Du måste vara omföderska med okomplicerad graviditet. Dessutom kommer en förlossningsläkare att gå igenom din journal för att göra en riskbedömning i vecka 35–36. Syftet är att försäkra sig om att du uppfyller kraven för att vara en lågriskföderska, enligt sjukhusets rutiner. Det kan innebära till exempel, beroende på vilken klinik och vilken läkare, att barnet inte får ligga i säte eller vara överburet, att du inte får ha tecken till preeklampsi, vaginala blödningar, graviditetsdiabetes eller andra sjukdomar. Det kan innebära att du inte får ta antidepressiva, beroende på vilket preparat det gäller. Du får bo högst 40 minuters bilfärd från sjukhuset.
Programmet Min Barnmorska är i nuläget helt fullbokat.
Hemförlossningsbidraget i Umeå
I Umeå finansieras hemfödslar, om du uppfyller liknande kriterier som för Min barnmorska. De barnmorskor som vill bistå födande i hemmet får i praktiken göra det utan ersättning på grund av hur erbjudandet är utformat. Det innebär att det inte är många som åtar sig dessa uppdrag. Den födande ska bo inom 30 minuters bilfärd från sjukhuset och ska utvärderas av förlossningsläkare. De får inte göra det på arbetstid, utan måste göra det på sin fritid. Det innebär att det inte är många som åtar sig dessa uppdrag. Den födande ska bo inom 3 mil från sjukhuset och ska utvärderas av förlossningsläkare.
För att få tillgång till hembarnmorska ringer du till förlossningen och ber att få prata med hemförlossningsgruppen. Du vet dock inte om du kommer att få tillgång till jouren när det är dags, utan du ringer hemförlossningsgruppen och de meddelar om någon kan komma. Säger de ja har du inte träffat personen innan. Barnmorskorna i hemförlossningsgruppen är styrda av klinikens PM, och sätter exempelvis nål på de som föder i hemmet.
Bakgrund, Stockholm
Mellan 2002 och 2019 finansierades hembarnmorska av Region Stockholm. Under de tjugo åren var 95 % av hemfödslarna okomplicerade förlossningar med frisk mor och friskt barn. De övriga 5 % var okomplicerade överföringar till sjukhus (oftast för att mamman var trött eller ville ha mer smärtlindring). Ingen annan vårdform har så hög andel nöjda födande och så få komplikationer eller förlossningsskador.
Hemförlossningsbidraget i Stockholm drogs in 2019. Protester, namninsamling och lobbying från födelseaktivister och föräldrar ledde till att politikerna backade sommaren 2019. Dock gick de inte tillbaka till det tidigare bidraget som de blivande föräldrarna kunde använda för att betala en barnmorska som de själva valt. Istället blev det ett tilläggsavtal inom ”vårdval förlossning”, som alltså bara kan användas för att få hem en barnmorska från de sjukhus som tecknat avtalet (nu i februari 2020 Karolinska i Huddinge och i Solna).
Bakgrund: Mitt första barn var en planerad hemförlossning som vi, efter 2,5 dygn med intensiva värkar utan framskriden öppning bestämde att flytta upp en vårdnivå – till sjukhuset. Jag fick dropp och födde min dotter vaginalt, utmattad av konstgjorda värkar och utan kraft att styra utdrivningen kom hon i raketfart efter över 70 timmar.
Utan min älskade hembarnmorska Mimansa och det faktum att jag födde på hennes sjukhus, med BARA HENNE på rummet, hade det varit en traumatisk förlossning. Det var det inte. Den var vacker och lugn, och full av tilltro men den satte sina spår och hinder i mig mentalt vilket ni märker i denna förlossningsberättelse ❤
Den andra oktober åker jag hem lite tidigare ifrån jobbets studiedag. Jag känner att jag behöver vila.
Idag går jag in i vecka 40.
Jag har haft en fantastisk graviditet. Jag har sluppit den grova foglossning jag hade med mitt första barn, hur det ens är möjligt vet jag inte.
Denna gång är annars precis som sist, inte en enda förvärk, knappt några sammandragningar – en lugn väntan helt enkelt.
Jag vaknar tidig eftermiddag av ett litet knäpp inuti mig och känner hur det rinner lite. Reser mig upp och ser att det är lite vätska ihop med blodblandat slem.
Får ett adrenalinpåslag och pulsen går upp – är det dags nu?
Jag lugnar mig en aning då jag vet att slemproppen kan ha gått i flera dagar innan förlossningen startar. Jag ringer min kära barnmorska Mimansa som ger mig medhåll, vi bestämmer att höras av om något mer dyker upp och att jag ska vila. Vi skrattar åt att jag ju skulle föda om två dagar hade vi ”bestämt” inte nu, när hon har nattskift på sjukhuset!
Jag ringer min man och säger att ett första tecken dykt upp men att ta det lugnt och hämta våran dotter som vanligt på förskolan.
Eftermiddagen förflyter som vanligt, slem fortsätter att komma.
I samband med skymningen och lugnet som infinner sig när vår dotter somnat, brasan sprakar och vi andas ut för dagen, kommer värkarna.
Jag sätter på en pod och tar min värmekudde och hund och lägger mig med fötterna i min mans knä för att sova igenom den här första fasen som jag ”vet” kommer bli lång.
I mitt sinne är min förlossning långt ifrån igång och jag förbereder min kropp och psyke att klara 73 timmar – den tid det tog att föda mitt första barn.
Jag hinner vila i cirka 2 timmar innan jag måste dra ut lurarna och börja möta mina värkar med andning. Min man har suttit och smygklockat – 5 minuter isär, 1 minut långa.
Vi ringer igen.
”Då är det nog pågång” konstaterar Mimansa. Ett samtal följer om att vi ska ha kontakt och hon ska försöka lösa sitt pass. Jag vet att hon kanske inte kommer hinna.
När jag har en paus mellan värkarna tittar jag min man rakt i ögonen och säger ”vi åker ingenstans älskling. Jag föder här.”
Han möter stadigt min blick, ler och säger
”jag vet.”
Klockan 22:30 är värkarna 3 minuter isär och intensiva. Jag kan inte längre prata på telefon utan behöver hålla fullt fokus på värkarbetet.
I mitt huvud är det fortfarande minst 2 dygn kvar av den här smärtan och när jag hör Mimansa säga åt min man att sätta upp poolen ropar jag i högtalaren att ”nejöh, lägg av! det är för tidigt!” Jag hör henne skratta till och säga till min man att det är det INTE.
Han sätter upp poolen och jag har glömt sedan förra gången hur lång tid det tar, även om tiden just nu upplevs precis lika långsam som snabb för mig. Jag börjar långsamt sluta energi runt mig och går mer och mer in i min egen sfär med värkarna.
Tid.
Nu är det mitt i natten. Jag kliver ner i det varma vattnet och hela min kropp släpper. Jag flyter och andas, mellan värkarna är jag någon annanstans. Jag är på en bergssida påväg uppför Kebnekaise när min man friade, strålande sol med utsikt över ett eldrött fjäll, jag är vid en skogstjärn ensam med min hund, sommaren skymmer och vattnet är ljummet sedan en varm dag.
Jag är där, i poolen och tar emot min son ifrån min kropp, jag är lättad, jag ser honom hela tiden. Känner allt.
Plötsligt slits jag upp ur mitt drömlika tillstånd av en värk som är annorlunda, snabb, jag upplever den som att ha två toppar. Som när man kommer upp på Vierramvare och inser att det är Kebnekaises systertopp och man bara är halvvägs men helt slut.
Så fortsätter det, varje gång jag tror att värken pikar och börjar avta eskalerar den blixtsnabbt upp i en intensitet likt en ihållande, långdragen ton, jag tar vid den med rösten i slutet av varje värk. Jag andas fram till första toppen sen släpper jag fram min röst. Det är befriande. Jag säger till min man att genast ringa dit min mamma att hämta våran dotter. Jag är orolig att jag väcker henne och känner starkt att jag behöver vara med mig själv nu. Med mitt innersta jag, inte med modern i mig, jag behöver bara vara födande.
Jag ser min mamma komma och min man bära ut vår djupt sovande dotter till sina trygga morföräldrar.
Det hjälper, jag klarar någon timme till flytande i poolen innan värkarna ökar ännu mer i intensitet. Mitt medvetande rycks till den fysiska kroppen, där vill jag inte vara just nu. Jag vill tillbaka till mitt berg.
Jag säger till min man att ge mig all sin kroppsvikt i mottryck, att jag inte kan mer. Han hjälper mig och säger lugnt att allt går ju framåt jättebra, det är bara två minuter mellan värkarna nu.
Mimansa ringer, hon är på högtalare och jag hör henne säga att hon lyckats ta sig loss klockan 05.00 för att åka. I dimman ser jag klockan i köket: 03-nånting. Hela mitt väsen behöver henne där. Min man är livsviktig för mig när jag föder, men jag behöver den tusenåriga kvinnokraft hon besitter närvarande i min sfär. Jag behöver hennes vishet och tryggheten hon bär med sig.
Där och då bestämmer min kropp sig för att vänta.
Värkarna fortsätter komma, lika tätt, lika starkt. Jag rör mig mellan poolen och soffan. Försöker fly.
Jag är trött och börjar känna mig attackerad av värkarna, i mitt huvud tjänar de ingenting till nu, jag är plötsligt arg och negativ – med min dotter hade jag öppnat mig 4 cm på två dagar. Jag känner mig miserabel. Inte igen. Jag klarar inte tre dygn igen. Kan jag ens föda barn utan medicinsk hjälp? Varför händer inget? Det är fel.
Min kropp är långsam.
Min kropp är svag.
Jag inser att jag måste hitta något att stoppa den negativa spiralen med.
Jag bestämmer mig för att känna efter i mig själv. Med risk att möta samma besvikelse som med min första förlossning tar jag mod till mig. När jag till min stora förvåning känner min sons huvud tydligt möta mina fingrar får jag ny kraft.
Ner i poolen igen.
Reser iväg.
Tid.
Dörren öppnas, vår Mimansa!
Hon kommer lugn och glad in, jag vill gråta av lycka men har inte tid eller ork på grund av mina täta värkar.
När hon lägger sina händer i mina kan jag andas igen. De förrädiska tvåtoppade värkarna är kvar men jag kan möta dem med hennes guidning och min älskade, utmattade man kan komma loss ur mitt stålgrepp och värma nytt vatten till poolen, äta något, andas lite. ”Har du sovit?” frågar Mimansa honom. ”Nej, men nu vill jag inte, vi är ju inne i andra andningen” säger han och skrattar. Vad jag älskar honom. Så lugn, så trygg. Mitt ankare.
Jag tar kvaddlar, skönt med en annan typ av smärta. Ryggen får vila.
Timmarna går och flyter in i varandra. För varje gång jag tappar kontrollen över min andning, frågar varför inget händer och var mitt barn är – varje gång jag möter de där väggarna och blockeringarna från förra förlossningen svarar min man eller Mimansa att han är påväg. Han är närmare med varje värk.
Vi skrattar åt min totalt vridna tiduppfattning. Humor, värme.
Min lilla, älskade hund ser på mig ifrån sin korg, han kommer fram med jämna mellanrum och slickar min handrygg där jag hänger på poolkanten.
Vid ett tillfälle gråter jag i min mans armar och säger att jag slutar nu, jag kan inte, inte en värk till.
Han håller hela min tyngd och säger ”du har mött hundratals Anja, du kan möta en till”. Det sätter saker i perspektiv och jag går vidare med det mantrat. En till.
När jag är ensam, min man vilar och Mimansa är i köket känner jag ofta på min sons huvud som kommer längre ner, framför mitt inre öga håller jag blicken stenhårt fäst på bilden där jag plockar upp honom ur vattnet, i mitt egna hem, i trygghet, hur jag klarar det, hur det finns ett slut.
THIS TOO SHALL PASS står det på tavlan på byrån.
Från att alla förutom jag trodde att våran son skulle komma innan morgonen, sitter jag där nu.
Det är strax efter lunchtid den tredje oktober. Över tolv timmar har förflutit, för ett par timmar sedan bad jag min barnmorska hjälpa mig trycka bort den lilla kanten som låg framför min sons huvud, sedan dess har vi långsamt jobbat neråt. Jag har fått trycka på och om än utmattade, så har det varit otroligt skönt att möta smärtan med min fysiska kraft. Den som jag alltid haft enormt stark tilltro till oavsett vad.
Jag ligger i soffan och Mimansa tittar på mig och säger ”du, Anja du vill föda i vattnet va?”
”Ja”
”Då är det bra om du går ner i poolen nu”
I samma stund jag lägger mig i poolen kommer den första riktiga krystvärken.
Äntligen! Extas!
Jag växlar mellan att ligga bakåtlutad och stå brett på knä, det är helt obeskrivligt fantastiskt.
Verkligheten kommer rusande mot mig: det händer! Jag gör det! Han kommer nu! Jag kommer klara det. Vi har klarat det.
Jag följer hans lilla huvud med min hand hela vägen inifrån tills jag känner hans hjässa under min handflata.
Det bränner, vad jag har längtat!
En av mina starkaste visualiseringar var alltid att få uppleva och styra en kontrollerad och långsam utdrivning. Jag ville KÄNNA ALLT.
Med min dotter minns jag bara den där brutala kraften som slet tag i mig och vräkte ut henne alldeles för fort.
Jag har honom i min hand och pratar med honom. Jag säger att han kan komma lugnt nu, min prins, mitt lilla barn. Det bränner och jag ler. Jag känner hans lilla hår flyta runt som svajande sjögräs i vattnet och tittar på min man. ”Han HAR hår!” utbrister jag och skrattar, trycker på, andas, känner efter ”är det här ett öra? Hans näsa? Han är här snart!”
Efter ett tag står han stilla och krystimpulserna glesas ut.
Jag känner att det tar för lång tid. Det får inte pausa NU. Nu ska han ut. Jag säger till Mimansa att jag vill upp på knä och hon säger i samma sekund att hon just skulle föreslå det.
Great minds think alike!
En sista lång krystvärk.
Mina händer, Mimansas.
”Han är här! Ta honom Anja”
Instinkten.
Jag flyttar händerna i vattnet och lyfter min son ur vattnet upp till mitt hjärtslag, jag lutar mig bakåt och ser på honom, han på mig.
Jag ser på min älskade man, på min älskade barnmorska, på mitt barn igen och bara kärlek finns.
Jag flämtar ”jag gjorde det! Jag klarade det!” Våran sons första lilla skrik kommer gurglande och jag känner så starkt, precis som med min dotter att han också kämpat, jag tröstar honom och gnuggar hans fosterfeta, varma hud.
Mitt barn.
Allt försvinner och allt finns på samma gång.
All smärta, tvivel, blockering har drunknat avgrundsdjupt i det förflutna. På en sekund har det blivit dåtid, förgånget, historia.
Det finns bara nu, det finns bara den här stunden, glädjen, kärleken, revanschen, styrkan och tilltron.
Det finns bara den här drömmen som plötsligt är verklighet.
Jag svävar.
Två själar har vandrat
Den ena rakt igenom den andra och nu är vi här.
En tillbaka i en välkänd kropp.
En annan i en helt ny.
Klockan är 14.57
Den tredje oktober 2020
Gösta Hard Hartvig Eklund är vid jordesidan.
❤
”Mödrar som väljer att föda hemma saknar inte kunskap om de möjliga riskerna barnafödandet innebär. Tvärtom är deras val av hemförlossning oftast baserat på en medvetenhet om hur de interventioner som statistiskt sett åtföljer en sjukhusförlossning negativt påverkar förlossningsförloppet, och de följer en bredare logik där fler faktorer får spela in än enbart huruvida barnet överlever. För alla vill vi ju att både vi och barnet överlever, men hur? Kan det kanske få finnas lite fler parametrar än bara liv och död, eller måste vi kvinnor som vanligt bara suck it up, acceptera att kvinnoliv är hårt och gör ont, och bita ihop med våra förlossningsskador efteråt?”
Vårt andra barn var beräknat 21 augusti 2020, och vi planerade för en hemförlossning. Detta är något jag känt väldigt starkt för även innan födseln av vårt första barn, men då det var första barnet kändes det lämpligt att föda på sjukhuset. Men efter vår första förlossning lämnades jag utmattad, känslomässigt dränerad och med en känsla av att inte ha blivit sedd. Jag var inte trygg där, och i efterhand har jag behövt bearbeta mycket ilska mot förlossningsvården.
Jag hade starka värkar redan i latensfasen och hela processen tog 98 timmar, med interventioner och bortkoppling från min egen kropp. Därför kändes den kommande förlossningen med nummer två som ett stort orosmoment. Bara tanken på att packa ihop, åka en längre bilfärd till sjukhuset och föda barn i samma miljö som sist gjorde mig panikslagen. Efter lite diskussion kunde sambon acceptera min önskan om en hemförlossning, och i början av året kontaktade vi en barnmorska som kunde tänka sig att åka hela vägen till Blekinge (det finns inga hembarnmorskor i närheten). Genast släppte en stor tung sten av bara tanken på att slippa lämna hemmet när det väl drar igång. Nu kunde vi planera, inhandla och förbereda för vårt andra barns födelse.
Kan dock inte förneka att jag var lite nervös, särskilt sambon som kände sig väldigt otrygg överlag med förlossningar – oavsett var dom sker. Själv försökte jag förbereda mig mentalt på olika scenarios. T ex lång latensfas, vart jag ska vara i huset. Jag hade även bilder av hur det kunde bli om vi var tvungna att avbryta och åka in – allt för att vara förberedd på allt.
I efterhand kan jag bara skratta, då jag nu inser att det inte går att planera för någonting vad gäller förlossning. Kroppen gör som kroppen vill! Fortsätt läsa ”Idas snabba hemförlossning”
Det beräknade förlossningsdatumen närmade sig med stormsteg. Sommaren hade gått fort men nu började jag känna mig otålig. Jag trodde att trean skulle komma ännu tidigare än de andra två som kommit flera dagar innan beräknat datum. Jag hade haft förvärkar under en längre tid men de som kommit de senaste dagarna kändes lite annorlunda. Jag pratade med min barnmorska Cayenne och hon undrade om jag kanske borde höra med min mamma om hon kunde vara med barnen i några dagar. Kanske kunde det vara så att jag inte kunde släppa kontrollen och ge mig hän för födandet när barnen var hemma? Mycket riktigt startade värkarbetet samtidigt som jag packade barnens väska. Under tiden som Josh skjutsade dem till min mammas landställe låg jag på sidan i sängen och försökte dyka ner i värkarna.
Värkarbetet startade åtta dagar innan beräknat datum. Det var morgonen efter att jag sett filmen Bridesmaids och skrattat så mycket att jag nästan kissat på mig. Jag hoppades att jag var som många andra omföderskor som har snabba förlossningar efter en nästan icke kännbar latensfas. Men någonstans förstod jag att detta bara var början. Mycket riktigt var jag bara öppen en centimeter och värkarna började komma mer oregelbundet när barnmorskorna kom hem till oss första gången. Jag blev besviken. Och jag insåg att om jag fött på sjukhus skulle jag ha blivit hemskickad nu, eller igångsatt. Min inkännande och helt underbara barnmorska Cayenne hjälpte mig att slappna av och uppmuntrade mig att fokusera på nuet och vila istället för att tänka för mycket. Hon och den andra barnmorskan Ann åkte hem igen för att sova.
En skarp smärta i nedre delen av ryggen och magen väckte mig runt fem på måndagsmorgonen, sex dagar innan beräknat datum. Lätta förvärkar hade kommit och gått den senaste månaden så jag visste inte om detta verkligen var förlossningen som hade startat, men när den andra värken högg tag i mig anade jag att det nu äntligen var på riktigt. Jag blundade och försökte komma ihåg vad Susan, som höll i den förlossningsförberedande klassen vi gått, hade sagt: ”Lita till din kropp, kvinnor har fött barn i miljontals år, den vet hur den ska föda just ditt barn.” ”Hänge dig till kraften inombords” blev mitt mantra. Min man Josh och jag gick ut på en promenad längst vattnet, vi vilade, älskade, sov, åt och jag satt på en pilatesboll och rullade på höfterna. Tiden gick långsamt framåt.
”The labour was surprisingly painful, which might sound like a funny thing to say regarding childbirth, but the truth was that after terrible back labour with Elsie I’d been hoping for a ‘regular’ one this time around.
But it was not to be, and the back labour was, once again, intense and horrible.
One of the wonderful things about continuity of care in a maternity setting is the after-birth debrief. During a lovely home visit a few days after the birth, Johanna and Nina were able to walk me through the labour and explain a lot of the things I’d been confused about at the time.
He had gotten a little caught up sideways with a shoulder stuck on my pubic bone and wasn’t descending as he should, puzzling everyone and causing the labour to be longer and more painful than it maybe should have been.”
”Jag kände hur kroppen blev tyngre och det blev allt svårare att hålla sig uppe. Ola har berättat att jag i princip sov mellan värkarna- som jag förövrigt enbart kunde känna i sakrum, något som förvånade mig för en millisekund eftersom jag mest tänkt på sammandragningar i förhållande till livmodern. Det började bli varmt, för varmt och jag hade svårt att andas och att hålla överkroppen ovanför den höga poolkanten även om både Ola och Anahí gjorde sitt bästa för att lyfta upp mig. Jag kände att mycket av min kraft och energi gick åt till att försöka hålla kroppen ovanför vattenytan och få ett bra grepp i poolkanten och på botten med fötterna men att det var för svårt. (Hur gör alla kvinnor i de vackra ”home water birth videos” man ser som njutningsfullt sitter i poolen och andas ut sitt barn?! De kanske alla är runt två meter långa …). Hur som helst, det var dags för en förändring. Kroppen pockade på min uppmärksamhet och ville att jag skulle röra mig mer, gå ur poolen och jag tog en stund på mig att samla kraft till en så stor ansträngning.”
